Igår var det månen som härskade över dagens anteckning, idag är det Jupiter. Det förhåller sig nämligen som så att jag om en stund kommer att få höra Capella Cracoviensis framföra George Friedrich Händels “Semele” (HWV 58) som sattes upp på Covent Garden för första gången i februari 1744. Verket beskrivs som en sammansmältning av formerna opera, oratorium och antik grekisk dramatik, och den har en sekulär text som handlar om berättelsen om relationen mellan Dionysos (eller Bákkhos) föräldrar. Som ni redan vet var Dionysos den främsta bland gudarna i den grekiska mytologin, samt vinets gud och dramats beskyddare. Berättelsen inleds med att prinsessan Semele ska giftas bort med en prins, men hon älskar honom inte och är därtill bedrövad ty hon har nämligen gått och förälskat sig i guden Jupiter. Själv är hon människa och en relation av sexuell natur med en gud är inte att förorda. Det mest förnuftiga vore kanske att skaka av sig kärlekssjukan och gå vidare.
Men Semele tänker inte hörsamma något förnuft utan ber istället om att Jupiter ska uppmärksamma hennes kärlek, vilket Jupiter också gör. Han lyckas på något mirakulöst sätt, han är ju trots allt en gud, skona Semele undan äktenskapet och få mig sig henne till en borg där de två idkar älskog. Problemet är bara att Jupiter redan är gift med Juno, som snart anar ugglor i mossen, och genom list lyckas hon snart ta reda på vad hennes make håller på med. Men Jupiter har varit förutseende och har placerat några ilskna och eldsprutande drakar utanför borgen där Semele finns. Juno beslutar sig för att väcka drömmarnas gud, Somnus, och fråga denne om han kan söva drakarna så att Juno kan ta sig in i borgen.
Inne i borgen har det redan börjat knaka i relationen. Semele är nämligen inte alls särskilt förtjust i att deras relation är så ojämlik. Han är ju trots allt en gud och hon en vanlig dödlig. Och till saken hör att hon aldrig har fått se honom i sin gudomliga uppenbarelsen utan bara som en mänsklig avbild. När Jupiter lämnar borgen efter ett gräl med Semele har hans fru Juno smugit förbi de sovande drakarna och in i Semeles rum, där Juno uppenbarar sig som Semeles syster Ino. Ino, eller rättare sagt Juno, blir hänförd av Semles skönhet och säger till henne att hon faktiskt ser ut som en riktig gudinna, och det är inte mer än rätt att hon också blir gudinna på riktigt, om nu något är på riktigt i gudarnas värld. Juno lurar i Semele att hon kommer att förvandlas till gudinna om hon får se Jupiter som gud.
När Jupiter så återvänder till borgen möts han av en upprorisk Semele som kräver att få träffa honom som gud. Efter flera arior som betänketid går han slutligen henne till mötes, men han varnar henne att hon kommer förgöras. När han slutligen uppenbarar han sig, med hela sin brinnande fysionomi, förstår Semele sitt misstag, men hon slukas skoningslöst av Jupiters åskblixtar.
Man skulle ju kunna tro att dramat så kommer att avslutas med denna tragedi, men in kommer plötsligt Apollo som tillkännager att Jupiters och Semeles ofödda son kommer att resa ur hennes aska, och vi vet ju vem det är, just det, Dionysos.
