Man skulle kunna tycka att jag under gårdagens anteckning borde ha nämnt något om hur entusiastiskt polackerna hyllar sina bortgångna på alla helgons dag. Ty det är inte någon halvhjärtad insats som polackerna åstadkommer denna dag. Man åker runt till praktiskt taget alla gravar där släktingar, bekanta eller kända personer vilar. Det är en enorm aktivitet på varje kyrkogård, med horder av människor som banar väg mellan de olika viloplatserna. Och man skulle också kunna mena att jag dessutom borde ha nämnt vilka bortgångna personer jag lät mina tankar söka sig till en sådan dag som igår. Men dagens anteckning lever sitt eget liv och den ville ta mig till ekorrar.
Nu förhöll det sig givetvis som så att jag visst tänkte på de nära som gått bort, både de som vandrade vidare för bara något år sedan och de som varit borta i decennier. Precis som så många andra tänkte jag lite extra på dem igår, men det tillhör dock inte ovanligheterna att jag tänker på dem som vi förlorat, och där är jag nog som gemene man.
Men när jag igår satt i Katarinakyrlan i Kraków och lyssnade på hur Capella Cracoviensis, under ledning av den belgiske barocktrombonisten Wim Becu, framföra Wolfgang Amadeus Mozarts Requiemmässa i d-moll (K. 626) tonsatt 1791, tänkte jag dock inte på mina svenska nära och kära som gått bort. Mina tankar gick istället till Ukraina. Nå, de är där dagligdags men igår på konserten tänkte jag mer intensivt på de stupade, de saknade eller på dem som ser sina kamrater stupa eller skadas i strid. Jag tänkte också på dem jag känner som förlorat en anhörig, söker en saknad eller vårdar en skadad. Men mina tankar gick inte enkom till dem som jag på något sätt har en anknytning till, utan jag lät tankarna gå vidare till för mig okända, och till allt det lidande som Ryssland med sitt aggressionskrig mot Ukraina åstadkommit och åstadkommer i skrivande stund.
Kriget är förvisso långt från min vardag i Kraków, men under mina nio år i Ukraina formade jag band till landet som jag lät, och fortfarande låter, flätas in i min själ. Krigets fasansfulla konsekvenser pågår därför ständigt i mitt inre, även om jag kommer lindrigt undan i en jämförelse med alla som har bröder, systrar, föräldrar eller kära vid fronten eller alla som dagligen lever med rädsla för drönare, missiler och dånande flyglarm.
Och även om gårdagens konsert inte kunde läka alla de sår som detta krig har vållat så många i Ukraina och de i förskingrinen, så upplevde jag trots det en förnimmelse av hur konstmusik har en förmåga, som praktiskt taget inget annat, att ge rum för vördnad. Något av detta tänkte jag sålunda på idag när jag for fram på min cykel genom ett landskap färgat av novembers dova penseldrag.
