Tid är ett märkligt väsen. Av någon anledning tycks den alltid ha udden riktad mot en. Det verkar helt enkelt som om den alltid har för avsikt att fientligt mönstra och dissekera ens olika försök att hinna avhandla diverse sysslor under en tidsrymd. Man stretar på med sina olika sysslor, försöker förtvivlat ordna så att den ohjälpsamma tiden går en till mötes. Men förgäves. “Tiden är ute”, väser tiden och grinar spotskt mot en.
Och när man istället är i behov av tiden ska gå fort släpar den sin otympliga kropp efter sig i så långsam mak att man rent av skulle kunna tro att den vore död. Man petar på den och säger “men gå fortare då”, men icke. Tiden ligger där som livlös och rör sig faktiskt inte ut fläcken. Sekundvisaren står stilla. Timmarna förvandlas till år eller möjligen decennier.
Motsträvig och taggig är den sålunda, alltid vresig och utan vilja att stryka medhårs. Hur kan just tid ha fötts så motvalls? Kanske är det därför som tid har fascinerat och intresserat så många genom århundradena. Newton och Einstein är väl bara två i en flod av människor som försökt fånga tiden rent vetenskapligt för att sätta den under lupp. Andra har istället försökt fånga den i dikter, romaner, essäer och genom konsten. Men frågan är om någon har lyckats fånga in den. Det är snarare vi som fångats in av tiden. Trots klockor och kalendrar, som väl är just ett försök att hålla tiden i schack. Ruta in den så att den så att den inte härjar fritt. Men tiden går ju ändå som den vill, men om den nu verkligen går är tydligen också mer oklart. Inte ens i den frågan tycks den vilja gå oss till mötes.
Och precis när tiden är ute för denna dags solljus fångar ett träd, med sina gulskimrande höstlöv, upp tiden och håller den alldeles stilla i några sekunder. Längre än så förmår trädet inte hålla kvar de sista dropparna av dagsljusets tid denna dag.
