Wawels röda och guldgula fasad leker med krusningarna på Wisłas yta. De varma färgerna sprider en ståtlig, ja, nästan majestätisk, glans, som om slottet ville illustrera uttrycket “ge glans åt omgivningen”. Ett träd, nästan bart på löv, låter sina kvarvarande gula löv ackompanjera Wawels speglingar. Det är svårt, så här på senhösten, att bestämma vilket träd det kan röra sig om. Kanske är det en lind, men löven är så pass deformerade av höstens framfart att jag låter det vara osagt om det verkligen är en lind. Nej, förresten, det kan inte röra sig om någon lind. Löven är ju inte alls hjärtformade, utan har en mer oval form. Det måste helt enkelt vara en alm.
Längst ut på en av trädets grenar syns ett kvarlämnat fågelbo. Små grenar sticker våghalsigt ut från den lilla boningen, men trots att det säkert är en gediget hantverk som dessa, för mig, okända fåglar åstadkommit, ter sig bygget ganska instabilt. Vore det inte klokare att bygga boet närmare stammen? Men fåglar gör ju som de vill och ganska mycket av födsel och ohejdad vana, så det är säkert som det ska.
Man kan ju undra om några fågelungar föddes i det där lilla boet, och vad de då hade att säga om utsikten. Satt de månne i sitt bo och från första parkett spanade mot slottet och förundrades över utsikten och alla turister och deras olika göromål? Fast fåglar funderar säkerligen inte på sådana ting. I vilket fall är det svårt att häromkring hitta en mer societetsmässig bostadsadress än denna.
Ett ungt par traskar med bestämda kliv längs med Wisła. De har ett mål i sikte, och precis när jag tror att de ska avslöja vad de har i kikaren, stanna de båda upp som genom ett trollslag och tar upp sina mobiler ur fickorna och böjer sina ansikten mot skärmen. Så står de, blickstilla och i tystnad. Varken Wawel, Wisła, almens (om det nu är en alm) löv eller de kvarlämnade boet behöver göra sig omaket att kråma sig. Det som finns på skärmen är tydligen oslagbart mycket mer fängslande.
Ja, så går tankarna en senhöstdag som denna. Om det nu är senhöst, vill säga.
