I Planty står redan flera träd med bara grenar. De sträcker sina nakna fysionomier mot den mörka hösthimlen, som om de trevade efter den sommar som en gång var. Utan sitt bladverk förefaller de anonyma, som okända människors ansikten man möter på gatorna. Som om de saknade ett sammanhang, som lösryckta sidor ur en bok. Brottstycken av historier som inte söker efter sin plats. Så ska träden stå i flera månader och vänta på att träda, som träd antagligen gör, ut ur anonymitetens tillvaro.
Men lika nakna som några av träden är, finns det de som står med hela sin sommarskrud kvar. Är de så obekymrade som de tycks? Är de helt okunniga om vinterns stundande nakenhet? Och hur har de lyckats lura och undkommit höstens ettriga vindpustar och kyliga nätter? De måste helt enkelt vara rustade med en särskild förmåga att gestalta sommar, när alla andra omkring dem låter sig styras av hösten.
Man borde kanske lära sig av dem, och lista ut deras recept på att bevara sommaren. Vilken häxformel, eller möjligen växformel, är det de kan, som vi andra saknar? Och när lärde de sig den? När de var små skott eller var det redan som pollen?
Jag tror bestämt att jag måste ta ett samtal med dem, och fråga dem hur det gör. Ty jag känner att hösten måste motas undan en smula för att ge plats åt ljumna kvällar och solstrålar som värmer. Men jag kan inte lova att jag kommer att delge er resultaten av mina undersökningar.
