Nitiskt försöker jag gripa efter några tankar som skulle kunna forma ett fundament till mina ständiga och lika envetna dagens anteckningar. Under dagen har tankarna likt höstlöv flyktigt, singlat ner till marken och förenat sig med en oändlig mängd av likasinnade, omöjliga att urskilja från varandra. Men så korsas mina tankebanor av ingen mindre än Johan Helmich Roman, som föddes för 331 år sedan imorgon, alltså år 1694 i Stockholm. Fast det stämmer inte att han föddes i Stockholm, enär han egentligen föddes rakt in i musiken. Och i den skulle han bo, leva och verka under 64 år.
De flesta svenskar känner nog till att det är han som var upphovsman till tonsättningen “Drottningholmsmusiken” som varje år spelas på Nobelprisutdelningen och den efterföljande festen. Det är förvisso möjligt att inte alla svenskar egentligen känner till att det är han som tonsatt verket, men man kan anta, eller i alla fall hoppas på, att de vet att tonerna är skriven av en svensk. Men det är ju inte säkert det heller. Man skulle också kunna hoppas på att de flesta svenskar vet vad han åstadkom, men inte ens det är säkert. Man brukar nämligen kalla Johan Helmich Roman för “den svenska musikens fader” och även “den svenske Händel”.
Som jag skrev inledningsvis föddes han in i musiken, han pappa satt i hovkapellet och sonen skulle tidigt skolas inom musik. Hans instrument var violin och oboe. När Johan Helmich Roman var blott 17 år fick även han anställning i hovkapellet. Karl XII, som då var kung, måste ha hyst höga tankar om den unge Johan, ty kungen gav honom år 1712 tillstånd att åka på studieresa till London. Resan fick förvisso vänta några år, men när han väl kom dit skulle han få studera hos den store mästaren Händel. Han skulle snart handplockas av hertigen av Newcastles kapell, där Roman verkade och utvecklade sina färdigheter ytterligare.
1721 fick han dock order om att återvända till Sverige för att ersätta sin far, som hovkapellmästare, då denne hade gått bort. Johan Helmich Roman skulle sitta på den posten i nästan 15 år, och under denna tid skulle han nå ryktbarhet med att han framförde många internationella tonsättningar för första gången i Sverige. Det var också han som såg till att arrangera de första offentliga konserterna i Sverige. Men 1735 blev han tvungen att ta sjukledigt då han fick hälsoproblem samt problem med bland annat hörseln. Men Roman låg inte på sofflocket och tyckte synd om sig för att han höll på att förlora hörseln, utan företog sig ytterligare en studieresa som varade i två år. Förutom England besökte han även Tyskland, Frankrike och Italien. På denna resa förvärvade han partitur som han sedemera tog med sig till hovkapellet.
Väl hemma i Sverige valdes han in i Vetenskapsakademien, vilket gjorde att han kunde koncentrera sig helt på att sin tonsättarkonst istället för att spela. Det var under denna tid som han skrev “Drottningholmsmusiken”. Men hans hälsotillstånd försämrades allt mer och han gick bort 1758, troligen i sviterna av cancer.
Intressant nog finns det inget bevarat porträtt av honom, men han lämnade desto mer musik efter sig, ty hans verkförteckning är oerhört lång med hundratals tonsättningar och många av dessa tycks sällan eller praktiskt taget aldrig framföras. Är han månne bortglömd av dagens svenskar? Man kan till exempel fråga sig varför hans “Den svenska mässan” (“Then Svenska Messan”) inte framförs oftare. Eller varför inte mer frekvent framföra något av alla hans 30 orkesterverk? Det skulle man ju kunna tycka att “den svenska musikens fader” skulle vara värd.
—
Eftersom det inte finns något känt porträtt på Johan Helmich Roman, och ni redan är trötta på att titta på bilder av höstlöv, får ni titta på en oboe från 1700-talets första hälft. Det är inte samma instrument som Roman spelade på, men man kan använda den som bränsle till olika typer av fantasier. Tillverakare av instrumentet var tysken Jacob Denner. (Bildens källa.)
