Låt oss stanna kvar en stund i skogen, ty man vet ju faktiskt aldrig vem man kan träffa på. Man skulle ju till exempel kunna springa på Beethoven, men man får ju hoppas att mötet inte skulle tilldra sig sommaren 1821 i Baden.
Det var nämligen då som Beethoven gick vilse. Enligt anekdoten ska han ha begett sig ut på en promenad i skogen under sin vistelse på kurorten och blivit så betagen av all skönhet omkring sig att han helt plötsligt upptäckte att han kommit på avvägar. Dessutom hade han blivit förfärligt hungrig och hans mage, som ofta trilskades med honom, knorrade missbelåtet. Han blev givetvis mycket harmsen när han upptäckte sitt misstag, men kom snart på en lösning på problemet. Med bestämda steg vandrade han mot det lilla samhälle han såg skymta mellan bladverken.
Väl framme i samhället inledde han sitt försök att få kontakt med ortsborna. Han kikade in genom fönstrena och pekade ivrigt mot sin mun för att visa att han var hungrig. Beethoven var ju en riktig kändis vid denna tid, så han var van att tas väl emot nästan varstans han kom och få nästan vad han ville.
Men till hans indignation blev han inte inbjuden för att dela någon av bybornas måltid. Istället dök en poliskonstapel upp och trots att Beethoven gastade och stod i ville denne inte tro honom när han sa att han var den store mästaren. “Beethoven?”, fnös konstapeln, och fortsatte “det tror jag då rakt inte. Du är bara en kringstrykande lodis”.
Med de orden kastades Beethoven i finkan och han skulle kanske ha suttit där mycket länge, om det inte förhöll sig så att Beethoven var en högljudd man och visste hur man skulle framkalla ett herrans oväsen. Bland alla besvärjelser som kom ur hans mun återfanns också en begäran om att sända efter en musikdirektör i Baden. Till slut var Beethovens gormade så pass påfrestande att man beslöt att sända efter musikdirektören. Konstapeln lär nog ha skrapat förmöget med fötterna när musikdirektören utbrast: “Men det är ju Beethoven!” Tonsättaren släpptes ur sin fängelsehåla och det lär ha dukats upp rejält med godsaker för att blidka den ilskne Beethoven.
Men hur kunde det bli så fel att den stackars poliskonstapeln trodde att Beethoven var en uteliggare? Jo, om sanningen ska fram var Beethoven inte någon fager syn, med sina ärr i ansiktet (vilka man inte är säker på vad de hade orsakats av), hans yviga och bångstyriga kalufs samt ofta ganska ovårdade klädsel. Sedan hjälpte ju inte en tygellös skogspromenad till med att få honom att framstå som så magnifik som hans inre faktiskt var.
Vad kan en sådan historia förtälja oss, jo, så klart det där om att man inte ska döma hunden efter håren. Och att man aldrig ska gå ut i skogen utan matsäck.
