viewpoint-east.org

Tid är ett märkligt väsen. Av någon anledning tycks den alltid ha udden riktad mot en. Det verkar helt enkelt som om den alltid har för avsikt att fientligt mönstra och dissekera ens olika försök att hinna avhandla diverse sysslor under en tidsrymd. Man stretar på med sina olika sysslor, försöker förtvivlat ordna så att den ohjälpsamma tiden går en till mötes. Men förgäves. “Tiden är ute”, väser tiden och grinar spotskt mot en.

Och när man istället är i behov av tiden ska gå fort släpar den sin otympliga kropp efter sig i så långsam mak att man rent av skulle kunna tro att den vore död. Man petar på den och säger “men gå fortare då”, men icke. Tiden ligger där som livlös och rör sig faktiskt inte ut fläcken. Sekundvisaren står stilla. Timmarna förvandlas till år eller möjligen decennier.

Motsträvig och taggig är den sålunda, alltid vresig och utan vilja att stryka medhårs. Hur kan just tid ha fötts så motvalls? Kanske är det därför som tid har fascinerat och intresserat så många genom århundradena. Newton och Einstein är väl bara två i en flod av människor som försökt fånga tiden rent vetenskapligt för att sätta den under lupp. Andra har istället försökt fånga den i dikter, romaner, essäer och genom konsten. Men frågan är om någon har lyckats fånga in den. Det är snarare vi som fångats in av tiden. Trots klockor och kalendrar, som väl är just ett försök att hålla tiden i schack. Ruta in den så att den så att den inte härjar fritt. Men tiden går ju ändå som den vill, men om den nu verkligen går är tydligen också mer oklart. Inte ens i den frågan tycks den vilja gå oss till mötes.

Och precis när tiden är ute för denna dags solljus fångar ett träd, med sina gulskimrande höstlöv, upp tiden och håller den alldeles stilla i några sekunder. Längre än så förmår trädet inte hålla kvar de sista dropparna av dagsljusets tid denna dag.

Wawels röda och guldgula fasad leker med krusningarna på Wisłas yta. De varma färgerna sprider en ståtlig, ja, nästan majestätisk, glans, som om slottet ville illustrera uttrycket “ge glans åt omgivningen”. Ett träd, nästan bart på löv, låter sina kvarvarande gula löv ackompanjera Wawels speglingar. Det är svårt, så här på senhösten, att bestämma vilket träd det kan röra sig om. Kanske är det en lind, men löven är så pass deformerade av höstens framfart att jag låter det vara osagt om det verkligen är en lind. Nej, förresten, det kan inte röra sig om någon lind. Löven är ju inte alls hjärtformade, utan har en mer oval form. Det måste helt enkelt vara en alm.

Längst ut på en av trädets grenar syns ett kvarlämnat fågelbo. Små grenar sticker våghalsigt ut från den lilla boningen, men trots att det säkert är en gediget hantverk som dessa, för mig, okända fåglar åstadkommit, ter sig bygget ganska instabilt. Vore det inte klokare att bygga boet närmare stammen? Men fåglar gör ju som de vill och ganska mycket av födsel och ohejdad vana, så det är säkert som det ska.

Man kan ju undra om några fågelungar föddes i det där lilla boet, och vad de då hade att säga om utsikten. Satt de månne i sitt bo och från första parkett spanade mot slottet och förundrades över utsikten och alla turister och deras olika göromål? Fast fåglar funderar säkerligen inte på sådana ting. I vilket fall är det svårt att häromkring hitta en mer societetsmässig bostadsadress än denna.

Ett ungt par traskar med bestämda kliv längs med Wisła. De har ett mål i sikte, och precis när jag tror att de ska avslöja vad de har i kikaren, stanna de båda upp som genom ett trollslag och tar upp sina mobiler ur fickorna och böjer sina ansikten mot skärmen. Så står de, blickstilla och i tystnad. Varken Wawel, Wisła, almens (om det nu är en alm) löv eller de kvarlämnade boet behöver göra sig omaket att kråma sig. Det som finns på skärmen är tydligen oslagbart mycket mer fängslande.

Ja, så går tankarna en senhöstdag som denna. Om det nu är senhöst, vill säga.

I Planty står redan flera träd med bara grenar. De sträcker sina nakna fysionomier mot den mörka hösthimlen, som om de trevade efter den sommar som en gång var. Utan sitt bladverk förefaller de anonyma, som okända människors ansikten man möter på gatorna. Som om de saknade ett sammanhang, som lösryckta sidor ur en bok. Brottstycken av historier som inte söker efter sin plats. Så ska träden stå i flera månader och vänta på att träda, som träd antagligen gör, ut ur anonymitetens tillvaro.

Men lika nakna som några av träden är, finns det de som står med hela sin sommarskrud kvar. Är de så obekymrade som de tycks? Är de helt okunniga om vinterns stundande nakenhet? Och hur har de lyckats lura och undkommit höstens ettriga vindpustar och kyliga nätter? De måste helt enkelt vara rustade med en särskild förmåga att gestalta sommar, när alla andra omkring dem låter sig styras av hösten.

Man borde kanske lära sig av dem, och lista ut deras recept på att bevara sommaren. Vilken häxformel, eller möjligen växformel, är det de kan, som vi andra saknar? Och när lärde de sig den? När de var små skott eller var det redan som pollen?

Jag tror bestämt att jag måste ta ett samtal med dem, och fråga dem hur det gör. Ty jag känner att hösten måste motas undan en smula för att ge plats åt ljumna kvällar och solstrålar som värmer. Men jag kan inte lova att jag kommer att delge er resultaten av mina undersökningar.