viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det fanns en tid då Dmitrij Sjostakovitj innehade en särskild plats i mitt hjärta. Inte en endaste vecka gick utan att jag lyssnade på någon av hans tonsättningar. Ja, det är så jag minns det. Men sedan kom andra tonsättare och föste undan Sjostakovitj, och jag tog mig allt mer sällan till hans tonvärld.

När jag ikväll satt på konserthuset i Kraków och lyssnade till hur Sinfonietta Cracovia framförde hans åttonde stråkkvartett i ett arrangemang för stråkorkester (op 110a), försökte jag har nästan feberaktigt söka mig till den platsen i mitt inre, men den tyckes helt utraderad, eller möjligen innehas av någon annan (oklart vem, dock). Ja, det gick till och med så långt att jag kom på mig själv att irritera mig på det ofta klaustrofobiska tonspråk jag tidigare fascinerades av. Vissa delar avfärdade jag även som kitsch, väl medveten om att så skriver man inte om Sjostakovitj. Jag vill dock tillägga att jag skriver ovanstående med sorg, ty framförandet ikväll var en uppvisning i lyhördhet och stark inkännande av den skickliga dirigenten Katarzyna Tomala-Jedynak. Men inom mig ekade det tomt, och mina känslor kunde inte rida på några svallvågor från musiken.

Annat var det med inledningen av konserten, som var “Agnus Dei” av Krzysztof Penderecki, som egentligen är en del av verket “Polskie Requiem”, och som vanligtvis framförs a capella av en kör. Men ikväll fick vi höra den i ett arrangemang för stråkorkester, vilket skapade en helt annan, men ändå mycket laddad atmosfär. Verkets polyfona inslag och dess ökande intensitet föreföll helt annorlunda med en stråkorkester, än det blir med en kör, men med det sagt bör jag kanske tillägga att jag föredrar den ena före det andra. De framstår för mig som två mycket olika syskon, som ändå har någon slags gemensam sinnevärld.

Konserten fortsatte därefter med Leonard Bernsteins fascinerade, känslomässiga och intensiva verk “Serenade after Plato’s ‘Symposium'”. Verket är, som ni nog förstår, en hyllning till Platons verk med samma namn och varje sats representerar de olika talarna i Platons text. Därmed blir verkets struktur dialogiskt till sin karaktär, och man kan tydligt höra samtalet mellan de olika stämmorna och solisten, som i detta fall var den skickliga violinisten Bartłomiej Nizioł.

Före Sjostakovitj spelade Sinfonietta Cracovia en fantasi av Ralph Vaughan Williams, men den lämnade mig förhållandevis oberörd, så den lämnar vi därhän. Jag vill däremot avsluta med att understryka att trots att Sjostakovitj inte lyckades hitta tillbaka till den plats i mitt inre han en gång ägde, var kvällens konsert både medryckande och stimulerande. Mycket beroende på Krakóws fantastiska sinfonietta och dess konstnärliga ledare Katarzyna Tomala-Jedynak.

Dagens anteckning – 13 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en äng i Krakóws utkant finns en lätt upptrampad stig. Jag tar mig ofta dit, för att se ut över fälten och kontemplera över böndernas, växternas och djurens olika förhavanden. Det skänker mig en stund av befrielse från vårt samtida brus. På avstånd kan jag höra hur ett flygplan gör sig redo att landa, och mina tankar förs mot min vilja till den pågående militära övningen som de ryska gangstrarna företar sig. Jag vill inte låta mitt medvetande fyllas av deras skräckmaskineri, men det är svårt att inte dras med i den allmänna oro som nu tycks ha tagit delar av Polen i besittning.

Under dagen har jag flera gånger återkommit i tankarna till en intervju i dagens SvD. På svar på journalistens frågor om vad som rör sig i huvudet på polackerna svarar en kvinna att hon dessvärre inte kan fly, då hennes dotter har en diagnos som gör det omöjligt för familjen att lämna landet. Hennes svar har gnagt och skavt i mitt inre. Jag frågar mig hur det kan bli den första reflexen, att vilja fly? Låter man inte då det ryska narrativet ta kontrollen över ens liv? Borde inte första instinkten istället vara att fråga sig hur man kan vara behjälplig? Jag försöker lugna mig med att journalistens frågor kanske var ställda så att hon blev tvungen att svara på frågan om hon kunde fly. Men det lugnar mig inte särdeles mycket, ty det innebär ju att journalisten har som uppsåt att försöka förstärka en bild av att polackerna inte vill försvara sitt land. Mina funderingar landar i att att hennes svar är oroande, oavsett hur det kom till.

Jag försöker istället ställa mig i hennes ställe, och föreställa mig hur jag skulle reagera om Sverige hotades på samma sätt som Polen hotas i skrivande stund. Och jag inser att jag också skulle ha drabbats av klenmod, eftersom jag faktiskt inte vet vad jag skulle kunna bistå med. Min enda tillgång är egentligen att stödja tillkomsten av ord, förhållandevis rättstavade och gärna i rätt följd. Är det ens en tillgång i dessa tider, kan man undra.

Jag återvänder till stigen i Krakóws utkant och tänker att egentligen ville jag inte alls skriva något om detta, då det idag den 13 september, är 206 år sedan Clara Schumann föddes. Och jag kommer på mig själv att tänka att det blir lättare att uthärda alla funderingar på krig om man understundom låter sig översköljas av musik. Därför föreslår jag att vi istället lyssnar på hennes pianokonsert (op 7) som slutfördes när hon var blott 16 år gammal. Hon inledde dock arbetet redan tre år tidigare, och under några intensiva veckor i november 1833 skrev hon första satsen, vilken hon också orkestrerade själv. Pianokonserten uruppfördes tre år senare, och dirigent var ingen mindre än Felix Mendelssohn.

Hennes pianokonsert är ett lyriskt och vackert stycke som kräver stor skicklighet av solisten. Men under sin livstid lär hon oftare ha framfört sin makes, Robert Schumanns, pianokonsert (op 54) än sin egen tonsättning. Svaret på varför det förhöll sig så kan möjligen gå att finna i att hon för det första deltog i framkomsten av Roberts pianokonsert, samt att hon ansåg att han var ett geni. Det är också möjligt att det var ett utslag av överdriven självkritik. Nå, idag lyssnar vi alltså på Claras pianokonsert, för att dämpa både det föreställda och det faktiska krigsmullret.

Dagens anteckning – 12 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De har båda en närmast gåtfull dragningskraft på mig. Ja, sanningen att säga är det som att jag återvänder till de båda som en trånsjuk. Det är kanske inte uppenbart för alla och envar, men jag syftar givetvis på Katowice och Gustav Mahler. Det har nämligen blivit något av en vana att åka till övre Schlesiens största stad för att få höra dess filharmoniska orkester framföra någon av Gustav Mahlers symfonier under ledning av dirigenten Yaroslav Shemet. Och av den orsaken har jag också börjat associera Katowice med Mahler, eller tvärtom, vilket egentligen inte alls är särskilt märkvärdigt, ty både Mahler och Katowice förfaller kanske vara mycket tyska till det yttre, men verkligheten är ju en annan och de är båda mycket mer mångfacetterade i det inre, där judendomen är en viktig del.

De är också nästan jämngamla, då Katowice fick stadsrättigheter 1865, alltså när Mahler var fem år. Men platsen var givetvis bebodd flera hundra år innan den blev stad. Därför vet ingen varför Katowice heter som den gör. Kanske kan det ha varit ett namn från den första som bosättaren på platsen. Eller så härrör det från ordet “kąty” som betyder vinkel, och som också anspelar på de torparhus som tillhörde den första bebyggelsen.

Dagens Katowice präglas dock inte av torparhus. I centrum trängs vackra byggnader som tillkom när staden växte fram och årtiondena därefter. Alltså under Gustav Mahlers levnadsår. Kyrkor och hus i nygotisk stil samsas med vackra fasader i bästa jugendstil. (Idag har också flera skyskrapor börjat torna upp sig, men låt oss denna gång lämna dem därhän.) Jag är förresten säker på att Gustav Mahler hade tilltalats av Katowice, (eller Kattowitz som det hette då) om han hade fått möjlighet att besöka staden, men det lär han inte ha gjort. Däremot framträdde han i nedre Schlesiens största stad Breslau (alltså dagens Wrocław) år 1905 och 1906.

Och jag vågar också påstå att Gustav Mahler hade blivit förtjust i kvällens framförande av hans femte symfoni från 1901-02. Shemet lyckades skickligt föra fram den oroliga spänning som finns mellan de ljusa och mörka partierna i symfonin, och han var som brukligt inte rädd för att ta ut svängarna. För egen del kulminerar dessa känslor i den tredje satsens nära nog schizofrena känsloväxlingar. Denn sats är således också min favorit, dels beroende på det brutala sätt som man kastas mellan upprymdhet och desperation, och dels på grund av det hänförande valthornsolo som dominerar satsen, vilket framfördes med bravur under kvällens konsert. Att det blev stående ovationer förvånade mig inte, och inte heller att Shemet själv fick de varmaste applåderna.

När jag så travar genom Katowices gator för att hinna med tåget till Kraków, erfar jag hur en bit av Mahlers oroliga själ följer med mig. Ja, precis så närvarande var han ikväll. Och inte gör det något att han är lite orolig till sinnes, ty det är ju ett tillstånd som vi delar.

Dagens anteckning – 11 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła står en grupp hästar och betar. Deras smala och atletiska kroppar syns vandra från den ena eftertraktade grästuvan till den andra. Hästarna står under en klunga med pilträd, vars rufsiga bladkronor spretar åt alla väderstreck. Härifrån, där storstadens larm och den urbana landsbygden möts, förefaller gårdagens ryska provokation mot Polen och beskjutningarna av Ukraina avlägsna och nästan overkliga. Som om de aldrig hade skett. Dessvärre gäller detsamma i mediaflödet. Världens förmåga att uppehålla sin uppmärksamhet kring ämnet tycks lika långvarig som hästarnas rastlösa knatande mellan grästuvorna.

Och även mina tankebanor lunkar vidare, ty plötsligt märker jag att jag virat in mig i pilträdens orediga frisyrer och konturerna av hästarnas kroppar, för att dra iväg över tvåhundra år tillbaka i tiden till Franz Schubert. Fast egentligen lufsar mina tankar ännu längre tillbaka i tiden, till år 1782 när Johann Wolfgang von Goethe skrev dikten “Erlkönig”. En dikt som Franz Schubert skulle tonsätta år 1815 (med opusnummer 1, D 328)

Dikten handlar om en far som för sin son genom en nattlig skog på en hästrygg. Plötsligt upptäcker pojken att de fått sällskap av ett gruvligt väsen som presenterar sig som “Erlkönig”. Ordet “Erlkönig” ska Goethe ha lånat från danskans “elverkonge”, vilket på svenska ger “älvornas kung”, men vi tycks inte riktigt ha någon sådan varelse bland våra folksagor. Enligt källor finns det dock en kung över älvorna i germansk mytologi, och denne ska ha haft som huvudsaklig sysselsättning att lura barn in i döden.

I Goethes dikt, som Schubert sedemera tonsatte, försöker sonen övertyga sin far om att de förföljs av nämnde varelse och beskriver ingående dess fasansfulla uppenbarelse, men allt avfärdas av fadern som fantasier. I en av verserna säger sonen att “Erlkönig” visar sina vackra och skimrande döttrar, alltså älvorna, för sonen. Även detta avfärdar pappan, och pekar istället på ett gammalt pilträd, och säger “Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau: / Es scheinen die alten Weiden so grau.” som i min översättning skulle bli: “Min son, min son, jag ser det klart och tydligt: / Det som skimrar är den gamla pilen grå”. Men sonen är nu ohjälpligt förtrollad av den grymma älvornas kung, och ropar till sin far “Erlkönig hat mir ein Leids getan!” (“Älvornas kung har skadat mig”) innan han dör i sin far armar.

Kanske var det hästarna under pilträden som fick mig att tänka på denna tonsatta dikt, eller så var det något med att det ibland är lockande att inte se ondskan när den närmar sig.

Dagens anteckning – 10 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll läste jag de första rapporterna om att ryska drönare hade kommit in över polskt luftrum. Jag borde kanske ha blivit rädd, och legat sömnlös hela natten, men istället stängde jag mobilen och vände mitt medvetande mot sömnens avväpnade värld. Där befann jag mig ända till nattens slut. Några drömmar minns jag inte och sålunda finns det ingenting särskilt att rapportera därifrån.

När morgondagens ljus så äntligen fyllde mitt sovrum tog jag del av nattens händelser. Jag läste att polska flygvapnet med hjälp av allierade bara hade lyckats skjuta ner en bråkdel av alla drönare som äntrade luftrummet. Inte ens då upplevde jag någon rädsla. Snarare infann sig en sorts förnimmelse av att jag sedan över ett decennium anat att vi skulle ledas till denna punkt. Det borde nämligen stå klart för alla och envar att Ryssland vill ha en konfrontation med NATO, och att de eftersträvat det under mycket lång tid. Ja, faktiskt ända sedan början av detta århundrade.

Jag är inte heller särskilt förvånad över att Polen verkar ha tagits på sängen, ty vilket land har egentligen stått beredd när de provocerats eller blivit anfallna av ett annat land? Kanske finns det några enstaka tillfällen i historien där den anfallna stått rustade till tänderna, men sådana tillfällen har tydligen undgått att fastna i mitt minne. Men det tycks vara väldigt lätt att från skrivbordets trygga vrå sitta och fördöma naiviteten hos diverse makthavare, fast att det bara är mänskligt att försöka undvika att fästa blicken på ondskan, och våra makthavare är tack och lov människor.

Dessutom verkar det vara väldigt lockande att ägna sig åt att spekulera kring vad som kan hända nu, men något sådant tänker jag inte företa mig. Det finns tillräckligt många, och så att det blir över, som känner sig manade att beskriva sådana framtidsscenarier.

Jag vill däremot göra en notering om att världens medier idag helt misslyckats med att skildra vad som hände i Ukraina under natten. Hur 415 ryska drönarna flög in över ukrainskt luftrum och av dessa flög 60 mot Lviv. Hur över 40 kryssningsmissiler och en ballistisk missiler skickades från Ryssland mot Ukraina. Av dessa skulle 10 missiler flyga in över Lviv, och några slog också ner. Inte heller har media mäktat med att återge hur många satt sömnlösa i skyddsrum eller på sina toaletter. Något som många ukrainare gör varje natt, då det sedan årsskiftet har det varit en stadig uppgång av attacker mot Ukraina. Men det är nog på sin plats att förtydliga att jag inte menar att nattens kränkning av polsk luftrum skulle vara oväsentlig, ty den är en del av en allvarlig eskalering som har pågått under mycket lång tid.

Nå, jag hade ju, till skillnad från mina ukrainska vänner, fått en god natts sömn, så för att skingra tankarna en smula tog jag cykeln och for för att ta ett dopp. Men min blick sökte sig stundtals upp mot skyn. Inte i jakt efter drönare, utan i en tacksamhet över att jag känner mig trygg här. Något som jag önskar att alla ukrainare skulle få erfara, och det mycket snart.

Dagens anteckning – 9 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Något av det mest polska jag känner till är tonsättaren och violinisten Grażyna Bacewicz (1909-1969). Det var nämligen genom henne som den polska musikvärlden bortom Fryderyk Chopin, öppnades för mig. Efter min bekantskap med henne kom många andra tonsättare efter. Det var kanske därför som jag höjde ett förvånat ögonbryn när jag uppmärksammade att hennes bror ansåg sig vara litauer snarare än polack. Vytautas Bacevičius, som han hette, var även han en banbrytande tonsättare, samt pianist. Och idag är det 120 år sedan han föddes.

Vytautas Bacevičius föddes precis som systern i Łódź, och han skulle, som Grażyna, också tidigt utmärkta sig för sin stora musikaliska begåvning. Fadern såg sig som litauer och mamman såg sig som polack, och Vytautas skulle vara den enda av barnen som valde pappans nationella identitet. I början av 1920-talet tog han sin examen vid musikkonsetvatoriet i Łódź, men när Grażyna, mamman och de andra barnen flyttade till Warszawa, styrde han och fadern sin kosa till Kaunas och Litauen istället. Där fortsatte Vytautas sina studier vid deras musikhögskola. Därefter flyttade han till Paris för att studera filosofi vid Sorbonne, samt vid den ryska musikhögskolan för den ryska diasporan. Under 1930-talet var han en flitigt anlitad pianist och han turnerade över praktiskt taget hela världen, samtidigt som han undervisade på sitt gamla lärosäte i Kaunas. Under en av sina turnéer i Sydamerika bröt andra världskriget ut, och han kunde inte återvända till Europa. Han flyttade därför till New York, där han skulle bo fram till sin död 1970 (alltså året efter systern Grażyna).

Vytautas Bacevičius skrev sina första alster nio år gammal, fast det skulle dröja till det att han var 16 år gammal innan hans första verk uppfördes för publik. Under studietiden var han mycket influerad av den ryske tonsättaren Aleksandr Skrjabin och fransmannen Claude Debussy, men under 1930-talet skrev han en balett (“Tourbillon de la vie. Poème électrique”) som många betecknar som ett avantgardistiskt manifest. Det är därför som man brukar mena att Vytautas Bacevičius var en av de första avantgardistiska tonsättarna under mellankrigstiden. Dessa tankegångar, hans musikfilosofi, skulle han utveckla under resten av sin livstid. Vytautas menade att musik är ett uttryck för inre känslor och erfarenheter, i dess absoluta mening, och att detta bäst återges genom atonal musik. Hans syn på musik skulle också färgas av hans stora intresse för ockultism och parapsykologi, och det var av den anledningen som han på 1960-talet skulle skapa ett musikaliskt uttryck som han kallade “kosmisk musik”. Musiken skulle enligt honom återspegla människans inre värld, och han åstadkom flera av sina verk med hjälp av en slags automtskrift där han registerade sin inre värld. Som exempel kan man ge hans sjätte symfoni från 1960, med titeln “Cosmic”, som en produkt av denna teknik.

Under hela sitt liv skulle han dessutom brevväxla med sin familj i Polen och Litauen, och jag föreställer mig att det måste vara den där inre spänningen i familjen, mellan det polska och litauiska, som skapade hans självständiga intellekt. Något som också torde vara en av förklaringarna till varför två av barnen i familjen inte bara blev skickliga solister utan även egensinniga och banbrytande tonsättare.

Här går det att lyssna på några av hans verk.

Dagens anteckning – 8 september 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis när jag var på väg ut ur skogen Wola Justowska igår, mötte jag ett par som gick med sådana där lätta och upprymda steg som en promenaden i skogen skänker. De knatade ner för backen med sina huvuden vippades i takt med varandra. Men det var inte deras huvudens rytmiska rörelser som upptog min uppmärksamhet, utan den gula bukett som stack upp ur mannens ryggsäck. Lite på avstånd såg det nästan ut som en gyllene kalufs som vippade likt parets huvuden. För ett ögonblick fantiserade jag att det var ett tillfångataget skogsväsen de hade tryckt ner i ryggsäcken. Men det visade sig att det inte rörde sig om något skogsväsen. Den gula kalufsen var troligen inget annat än några kvistar av den invasiva arten kanadensisk gullris.

Under sensommaren har kanadensisk gullris nämligen oskicket att växa en masse häromkring. Ute på landsbygden är den så talrik att man ibland nästan kan få för sig att det rör sig om senkommen raps som blommar. Den har dessutom otyget att konkurrera ut annan gröda, samt att den är perenn och återkommer år efter år om man inte gör något åt den. Det är också anledningen till att den idag anses vara invasiv i Europa. Men trots att den nu anses vara ett hot mot inhemsk flora, så har den faktiskt funnits på vår kontinent i ungefär 400 år.

Det var nämligen på 1600-talet som de första skotten av kanadensiskt gullris planterades i en engelsk rabatt. Det betyder att den är den äldsta växten som har ryckts ur den nordamerikanska myllan för att tvingas ner i en europeisk motsvarighet. Inledningsvis syntes den bara till på botaniska trädgårdar, men snart började man även plantera den i privata trädgårdar. År 1864 sattes den första plantan av kanadensisk gullris i svensk mylla, men bara ett år senare kom de första rapporterna om att den påträffats förvildad och växte lite där det behagade den. Det här kan kanske illustrera hur pass snabb spridningsförmåga den äger.

Det finns förvisso flera arter av gullris, och vissa är inte invasiva, men de är inte lika livskraftiga och inte heller lika ståtliga. Man känner lätt igen det kanadensiska gullriset genom dess höjd, då den är högre (50-200 cm) än de mindre hotfulla arterna, samt att bladen är större och blommorna växer direkt på stammen.

Fast nu kan man ju undra om inte kanadensiskt gullris kan vara ett bra matförråd för insekter. Jo, förvisso, men genom att den tränger undan andra växter berövar den därmed insekterna på annan föda. Så säger i alla fall experterna på området.

Men trots att kanadensiskt gullris tydligen är ett 400 år gammalt rackartyg, så har jag förståelse för paret igår som hade plockat med sig några kvistar hem. Växtens blommande prakt är ovanligt så här års, och nog drabbas man av en förnimmelse av högsommaren när man ser dem.