Det sista jag ser på kvällen innan jag släcker lampan är Beethovens något syrliga uppsyn, som misstroget riktar sin blick mot någon obestämd punkt. Det här är förvisso möjligen inte helt sant, men ligger så nära de verkliga förhållandena att jag vågar utkora det som sanning. Och när jag slår upp mina ögon på morgonen är det inte helt ovanligt att det första jag ser är Beethoven som fortfarande tittar lite misstroget ut i tomma intet. Nattens sömn har alltså inte påverkat hans sinnelag nämnvärt. Det här leder följaktligen till att jag i mitt inre säger rätt och slätt “Beethoven” varje morgon. Man skulle kunna säga att han helt enkelt väljer ton för dagen. À la bonne heure, det har blivit ett bra sätt att inleda dagen på!
Och hur blev det då så här? Jo, det var en ganska blåsig eftermiddag på den skånska slätten. Jag stånkade fram på Lönnskogsvägen mellan Arild och Höganäs på mammas gamla cykel och hade till min stora lättnad precis sett Väsbys spetsiga kyrktorn skymta fram vid nästa krök. Men när jag så passerade Gösarps byaväg upptäckte jag ett litet skåp som visade sig vara en vägloppis, där husägarna hade ställt ut lite krafs som de inte längre önskade. Och bland dessa oönskade föremål fann jag alltså Beethoven. De hade varit förnuftiga nog att hänga upp honom på en krok så att han surmulet kunde titta ut över det blåsiga skånska landskapet. Trots att hans näsa hade fått sig en törn och att han egentligen inte alls var särskilt lik sig själv, blev jag lyrisk och därmed tvungen att ta med mig honom. Så jag swishade de tio svenska riksdaler som önskades för den största av dem alla, la honom i cykelkorgen och lätt i sinnet trampade jag vidare mot Höganäs. På det sättet hamnade sålunda Beethoven från Lönnskogsvägen i Kraków. Så egentligen tänker jag inte bara på Beethoven när jag varje kväll och morgon ser bysten på väggen, utan även på den skånska slätten.
Under Beethoven syns delar av en handskrift av honom. Det är ett stycke från 1816 för piano och sång med titeln “Ruf vom Berge” (“Rop från berget”) som inte har fått något opusnummer och därmed har katalogiserats som WoO (som står för “Werke ohne Opuszahl” alltså “verk utan opusnummer”) med nummer 147 häftat till sig. Texten är författad av Georg Friedrich Treitschke (1767-1842) och inleds med orden:
“Wenn ich ein Vöglein wär’/Und auch zwei Flüglein hätt’,/Flög ich zu dir!/Weils aber nicht kann sein,/Bleib ich allhier.”
Vilket skulle kunna översättas enligt följande:
“Om jag en liten fågel var/och två små vingar bar,/skulle jag till dig flyga!/Men eftersom det så inte kan vara,/jag får här stadigvara.”
Det finns givetvis en anekdot knutet till styckets tillkomst (så är det ofta med Beethovens verk). En av anekdoterna gör gällande att Beethoven skrev stycket när han stod och beundrade en utsikt tillsammans med en vän vid namn Anna Giannatasio del Rio (1792-1866). Enligt anekdoten ska han rafsat ner några noter i sitt skissblock och rivit ut det och sagt till Anna Giannatasio del Rio att hon skulle skriva basnotraden (alltså de för vänsterhanden). Men det troligaste är att han skrev till nämnda Anna efter en kväll tillsammans, och att hon sparade den som en souvenir. Ungefär som jag gör med min Beethoven jag fann på den skånska slätten.
