På en äng i Krakóws utkant finns en lätt upptrampad stig. Jag tar mig ofta dit, för att se ut över fälten och kontemplera över böndernas, växternas och djurens olika förhavanden. Det skänker mig en stund av befrielse från vårt samtida brus. På avstånd kan jag höra hur ett flygplan gör sig redo att landa, och mina tankar förs mot min vilja till den pågående militära övningen som de ryska gangstrarna företar sig. Jag vill inte låta mitt medvetande fyllas av deras skräckmaskineri, men det är svårt att inte dras med i den allmänna oro som nu tycks ha tagit delar av Polen i besittning.
Under dagen har jag flera gånger återkommit i tankarna till en intervju i dagens SvD. På svar på journalistens frågor om vad som rör sig i huvudet på polackerna svarar en kvinna att hon dessvärre inte kan fly, då hennes dotter har en diagnos som gör det omöjligt för familjen att lämna landet. Hennes svar har gnagt och skavt i mitt inre. Jag frågar mig hur det kan bli den första reflexen, att vilja fly? Låter man inte då det ryska narrativet ta kontrollen över ens liv? Borde inte första instinkten istället vara att fråga sig hur man kan vara behjälplig? Jag försöker lugna mig med att journalistens frågor kanske var ställda så att hon blev tvungen att svara på frågan om hon kunde fly. Men det lugnar mig inte särdeles mycket, ty det innebär ju att journalisten har som uppsåt att försöka förstärka en bild av att polackerna inte vill försvara sitt land. Mina funderingar landar i att att hennes svar är oroande, oavsett hur det kom till.
Jag försöker istället ställa mig i hennes ställe, och föreställa mig hur jag skulle reagera om Sverige hotades på samma sätt som Polen hotas i skrivande stund. Och jag inser att jag också skulle ha drabbats av klenmod, eftersom jag faktiskt inte vet vad jag skulle kunna bistå med. Min enda tillgång är egentligen att stödja tillkomsten av ord, förhållandevis rättstavade och gärna i rätt följd. Är det ens en tillgång i dessa tider, kan man undra.
Jag återvänder till stigen i Krakóws utkant och tänker att egentligen ville jag inte alls skriva något om detta, då det idag den 13 september, är 206 år sedan Clara Schumann föddes. Och jag kommer på mig själv att tänka att det blir lättare att uthärda alla funderingar på krig om man understundom låter sig översköljas av musik. Därför föreslår jag att vi istället lyssnar på hennes pianokonsert (op 7) som slutfördes när hon var blott 16 år gammal. Hon inledde dock arbetet redan tre år tidigare, och under några intensiva veckor i november 1833 skrev hon första satsen, vilken hon också orkestrerade själv. Pianokonserten uruppfördes tre år senare, och dirigent var ingen mindre än Felix Mendelssohn.
Hennes pianokonsert är ett lyriskt och vackert stycke som kräver stor skicklighet av solisten. Men under sin livstid lär hon oftare ha framfört sin makes, Robert Schumanns, pianokonsert (op 54) än sin egen tonsättning. Svaret på varför det förhöll sig så kan möjligen gå att finna i att hon för det första deltog i framkomsten av Roberts pianokonsert, samt att hon ansåg att han var ett geni. Det är också möjligt att det var ett utslag av överdriven självkritik. Nå, idag lyssnar vi alltså på Claras pianokonsert, för att dämpa både det föreställda och det faktiska krigsmullret.
