Precis när jag var på väg ut ur skogen Wola Justowska igår, mötte jag ett par som gick med sådana där lätta och upprymda steg som en promenaden i skogen skänker. De knatade ner för backen med sina huvuden vippades i takt med varandra. Men det var inte deras huvudens rytmiska rörelser som upptog min uppmärksamhet, utan den gula bukett som stack upp ur mannens ryggsäck. Lite på avstånd såg det nästan ut som en gyllene kalufs som vippade likt parets huvuden. För ett ögonblick fantiserade jag att det var ett tillfångataget skogsväsen de hade tryckt ner i ryggsäcken. Men det visade sig att det inte rörde sig om något skogsväsen. Den gula kalufsen var troligen inget annat än några kvistar av den invasiva arten kanadensisk gullris.
Under sensommaren har kanadensisk gullris nämligen oskicket att växa en masse häromkring. Ute på landsbygden är den så talrik att man ibland nästan kan få för sig att det rör sig om senkommen raps som blommar. Den har dessutom otyget att konkurrera ut annan gröda, samt att den är perenn och återkommer år efter år om man inte gör något åt den. Det är också anledningen till att den idag anses vara invasiv i Europa. Men trots att den nu anses vara ett hot mot inhemsk flora, så har den faktiskt funnits på vår kontinent i ungefär 400 år.
Det var nämligen på 1600-talet som de första skotten av kanadensiskt gullris planterades i en engelsk rabatt. Det betyder att den är den äldsta växten som har ryckts ur den nordamerikanska myllan för att tvingas ner i en europeisk motsvarighet. Inledningsvis syntes den bara till på botaniska trädgårdar, men snart började man även plantera den i privata trädgårdar. År 1864 sattes den första plantan av kanadensisk gullris i svensk mylla, men bara ett år senare kom de första rapporterna om att den påträffats förvildad och växte lite där det behagade den. Det här kan kanske illustrera hur pass snabb spridningsförmåga den äger.
Det finns förvisso flera arter av gullris, och vissa är inte invasiva, men de är inte lika livskraftiga och inte heller lika ståtliga. Man känner lätt igen det kanadensiska gullriset genom dess höjd, då den är högre (50-200 cm) än de mindre hotfulla arterna, samt att bladen är större och blommorna växer direkt på stammen.
Fast nu kan man ju undra om inte kanadensiskt gullris kan vara ett bra matförråd för insekter. Jo, förvisso, men genom att den tränger undan andra växter berövar den därmed insekterna på annan föda. Så säger i alla fall experterna på området.
Men trots att kanadensiskt gullris tydligen är ett 400 år gammalt rackartyg, så har jag förståelse för paret igår som hade plockat med sig några kvistar hem. Växtens blommande prakt är ovanligt så här års, och nog drabbas man av en förnimmelse av högsommaren när man ser dem.
