Utanför entrén till konsthallen Mocak i Kraków möts man av en stor väv av sammanflätade tygstycken. Med sina dova färger leder den tankarna till krig, då det är den typen av kamouflagenät som militärer använder för att undvika att bli upptäckta av fienden. Mina tankar löper som en pil till fronten i östra Ukraina, ty jag har under de senaste tre åren sett hur otal skydd av detta slag skapats av ukrainare. Det förefaller till och med vara något av en folkrörelse i Ukraina, att träffas och tillsammans skapa nät av detta slag.
Och mina tankar gör rätt i att ta sig till den ukrainska fronten, då konstverket i fråga är skapat av den tyske konstnären Fabian Knecht som en eloge till det ukrainska motståndet. Inne i konsthallen har han också tilldelats ett rum där man kan studera ytterligare ett liknande, men mindre, kamouflagenät. Här syns också en installation med föremål som alla för tankarna till kriget i Ukraina; en söndertrasad lamp, solkiga tygskynken som hänger på väggen samt några drönarliknande föremål som står på tegelstenar.
Fabian Knecht har sedan 2006 regelbundet rest till Ukraina, vilket innebär att vi började åka dit ungefär samtidigt. Det är därför lätt för mig att förstå varför han vill sätta samman en utställning på detta tema. Vi är många med en stor kärlek till Ukraina som vill hjälpa och stötta ukrainarna. Men det är något av minerad mark att ge sig hän åt att använda sin kreativitet för att hjälpa Ukraina. Det föreligger nämligen en överhängande risk att man gör sig skyldig till att använda ukrainarnas lidande för att själv nå berömmelse och ära. Så har mina tankebanor har gått när jag försökt hitta sätt att stödja Ukraina, och beslutet jag landat i är att jag under inga omständigheter vill göra mig ett namn på ukrainarnas vedermödor. Jag har sålunda kommit fram till att ukrainarna har mest nytta av mina pengar, vilket ger att jag regelbundet donerar medel till Ukraina. Mitt behov att ge ut böcker eller publicera artiklar om Ukraina får vänta tills den dag det råder fred. Man kan givetvis ifrågasätta denna slutsats, men jag hade önskat att Knecht hade frågat sig vad han vill åstadkomma med sin installation. På vilket sätt hjälper han Ukraina, undrar jag. På samma sätt skulle jag vilja vända mig till de kuratorer som valt hans verk, varför letade de inte upp en ukrainsk konstnär som behandlade ämnet istället? Är en ukrainares röst inte lika mycket värda som en tysks röst är?
Men när jag kommer till ett annex till konsthallen finner jag en konstnär som lyckas tillfredställa mitt kritiska sinnelag. Andrzej Żygadło har tagit ett modigt grepp om den svåra frågan om de ukrainare som födrevs från östra Polen efter andra världskriget. I utställning “Pełnia” (Fullmåne) har han med sina målningar utgått från gamla fotografier på ortodoxa kyrkor med tillhörande besökare. Kyrkorna är borttagna från målningarna och bara människorna eller grusvägen som ledde till kyrkan finns kvar, vilket är en smärtsam påminnelse om alla ukrainare som tvingades lämna området kring dagens gräns mellan Polen och Ukraina. Att säga att han genom att lyfta denna fråga, med rådande debattklimat i Polen, är modigt är en direkt underdrift. Jag skulle vilja gå så långt som att mena att hans mod faktiskt är heroiskt stort.
Fabian Knecht
Fabian Knecht
Fabian Knecht
Andrzej Żygadło