Över träden skapar molnen sina formationer. Det förefaller nästan som om de vill efterlikna trädens siluetter mot den blå himlen. Mjuka toppar ibland. Understundom spetsiga och lite vresiga. Bakom sina stora och respektingivande kroppar har de gömt bergen, de jag alltid söker med blicken när jag färdas i landskapet häromkring. Vi har en slags relation på distans bergen och jag, ja, rent av ett särboförhållande. Men de gånger vi äntligen möts på riktigt uppslukas faktiskt jag helt av detta väldiga och belevade väsen. Bergtagen, skulle man kunna säga att jag blir. Men faktum är att jag dessvärre är fångad av bergen även när vi är avskilda från varandra på rådande sätt.
Förresten, “bergtagning” tycks vara ett av få ord som blott existerar i de skandinaviska språken, då det i norskan och danskan finns det direkta motsvarigheter till ordet. Men om man flyttar sin uppmärksamhet till de besläktade språken isländska och färöiska finner man snart att de inte tycks ha ett ord för bergtagning. På isländska finns förvisso “bergmál”, alltså “bergens mål/tal/språk”, men det ordet syftar ju på eko, vilket som bekant är något annat än att bli bergtagen. En fingervisning om hur svenskt, eller skandinaviskt, detta ord är får man om man söker på Wikipedia, där man kan notera att ordet inte finns representerat av något annat språk. Vad det nu säger om svenskar vågar jag emellertid inte gå in på.
Nu får jag innerligt hoppas att jag inte blivit bergtagen, trots att jag är svensk. Ty innebörden i ordet är ju att man är så pass förtrollad av bergens väsen att man blivit helt stollig. Förhoppningsvis har jag inte landat där, ännu.
Nå, idag syntes dock inga berg i horisonten, då molnen som sagt hade bäddat in dem i sin vita vadd. Jag fick därför helt ostörd följa Wisłas blanka och smidiga rörelser genom landskapet, utan att behöva slänga förstulna blickar bort mot bergen.
