Oenofobi är en fobi som undertecknad inte lider av. Som ni säkert redan misstänker kan förledet oeno- härledas forngrekiska, men ni kanske inte visste ordet är “oînos”, och att det betyder vin. Hur pass vanlig denna dystra åkomma tordes vara vågar jag inte svara på, men eftersom den har ett namn är det inte helt osannolikt att den faktiskt existerar. Bästa sättet att bli av med fobier lär ju vara att ha ett nära umgänge med föremålet för sin fobi, och kanske var det så att jag i begynnelsen närde en sådan sjuka. Men den är, tack och lov, sedan länge förbi, bortskämd och botad.
Nåväl, låt oss lämna frågan om oenofobi därhän och bege oss in i vinets upphovsman, alltså vindruvorna. Jag har ju varit inne på det här med vin och vindruvor tidigare, och egentligen vill man ju inte upprepa sig i onödan, men vin och vindruvor är nu faktiskt något som tål att upprepas. Vi kan därmed fundera lite över världens äldsta vinflaska, och den lär ha hittats i Tyskland och visade sig vara över 2000 år gammal. Det är dock oklart om vinet gick att förtära, men moget lär det säkert ha varit. Vindruvor har med andra ord odlats under tusentals år, och de tillhör dessutom en av världens mest odlade bär, men majoriteten av dessa bär blir dessvärre inte vin, utan får istället nöja sig med att bli russin eller helt enkelt bara druvor som inmundigas som de är skapade, alltså som bär. Om de däremot har glädjen att göras till vin måste de uppoffra sig med råge. Det behövs nämligen över 75 druvor till ett enda glas vin och över ett kilo om de ska lyckas bli en flaska vin. En frodig vinstock kan åstadkomma uppemot 10 flaskor, men då ska den bära minst 10 kilo bär.
Vindruvorna som porträtteras nedan ska dock inte bli vin, utan ska pressas till juice och kommer sedemera bara titeln som Höganäs godaste dryck. Det vet jag, ty vindruvorna i fråga tillhör min morbror Bo och hans Marie, vilka varje år pressar sina egna vindruvor till en formidabelt välsmakande juice.
