Mellan Hovs hallar på Bjärehalvön och Tylösand norr om Halmstad har sandbankarna låtit Kattegatt skölja in och skapa en fem mil lång och mjuk böj i landskapet, i det som kallas Laholmsbukten. Längst i söder dominerar klipporna men därefter löper en sandstrand i varmt beige ton, som fogligt låter vågorna skölja in över sig. Vid stranden i Halmstad kan man med blicken följa hela kustlinjen till Hovs hallar och bakom den syns Kullaberg blygt titta fram genom havsdiset.
Det är egentligen svårt att föreställa sig att även detta är gamla dansktrakter, ty minnet av den danska tiden här tycks nästan helt borta. Möjligen beror det på att det inte är lika lätt att färdas mellan Danmark och Sverige, som det är i Skåne. En annan möjlig förklaring kan ju vara att man lyckades bättre med försvenskningen av Halland efter freden i Roskilde år 1658. Och dessutom talar man kanske inte så gärna om försvenskingen av Skåne, Blekinge och Halland, eftersom det måhända inte är den mest fagra delen av vår historia.
Nåväl, en annan mycket rimlig förklaring är att jag inte hade tid att fundera över dylika spörsmål, enär målet för min resa var att träffa en kär vän som for enkom för vänskapens skull hela vägen från Göteborg. Det passar dessutom utmärkt att färdas till just en bukt för dylika möten, ty ordet har en samhörighet med ordet “vik”, och därtill finns det ett äldre, kanske för många okänt, uttryck som lyder “då vore godt att hafva en vän i Viken”. Uttrycket syftar egentligen på att det kan vara bra att ha en vän som rycker ut när man råkar i knipa. Men dagens möte handlade inte om några knipor, utan en pratstund där allsköns ämnen avhandlades. Precis så som tordes ske vänner emellan.
