Från Kattegatt förs havsbrisen varligt in i Öresund. Danmarks linje tonas ner och man kan blott urskilja den som en svag grå nyans i fjärran. I sundet utanför Viken sticker Svinbådan upp ur vattnet, och med det omkringliggande diset ser den nästan ut som en nål som förtvivlat försöker hålla fast horisonten. Svinbådan har varnat sjöfarare för grunda vatten sedan 1866. Initialt var det ett skepp som hade fjättrats till botten, men år 1960 placerde man en riktig fyr på platsen, och idag är den, tillsammans med badstugorna, ett välkänt kännemärke för Viken.
På en strand sitter två kvinnor och tittar ut mot Svinbådan och havet som gömmer sig i brisen. Kanske gör de som jag, låter blicken löpa längs med havets vanligvis bryska streck (som idag är lite luddig i kanten), där himlen ofrånkomligt stupar. Och kanske känner de som jag, hur de hjälplöst dras mot horisonten, av törst efter något outforskat.
Men så fastnar min blick på något annat, långt närmare än horisonten. Nämligen några av de vackra rosa blommor som skiljer mig från kvinnornas strand. Efter att rådfrågat min bok om växter drar jag slutsatsen att det kanske kan röra sig om såpnejlika. Ja, det är tydligen så att denna blomma kallas just så, enär den kan användas vid rengöring. Enligt min bok ska den sprida en angenäm doft i skymningen, men faktum är att just dessa blommor inte verkar vara särskilt nogräknade, ty de doftar även mitt på ljusa dagen.
Se där, man behöver inte leta efter outforskat bortom horisonten, ty ny kunskap går faktiskt att finna precis där man står.
