Katten tassar varsamt genom gräset, ömsint som om hon inte ville skada de små stråna. Hon stannar till på de mest oväntade platser, som när hon väljer att studera en liten solstråle som valt att växa upp ur marken. Efter närmare efterforskning visar det sig att det kan röra sig om en liten gråfibbla. Namnet kan ju tyckas vara lite missvisande då den har en vacker solgul krage. Men knoppen och tillika blommans undersidan är däremot nästan helt vit och grå, frånsett några små eleganta röda streck. De flesta trädgårdsodlare tycks inte vara särskilt road av denna växt, och internet är full av tips på hur man lättast tar den av daga. Men förr var det vanligt att använda dess mjölkvita saft mot blödande sår och den sas till och med kunna förbättra synen.
Nästa anhalt för kattens utflykt är några vitklöver som bekant tillhör betande djurs favoritföda. Men enligt uppgift ska även “djurarten människa” (som en fyndig Wikipedia-författare har uttryckt det) kunna använda dessa blommor som ingrediens i exempelvis nödbröd. Vitklöver är dock inget för katter, säger katten bestämt och tassar vidare för att begrunda en liten gredelinfärgad växt som jag inte blivit bekant med. Enligt Google skulle det kunna röra sig om någon form av brunört, men varken jag eller katten är botaniker, så vi vågar inte svära på den uppgiften. Om det nu vore brunört skulle vi kunna sälja det till Kina, ty där anses örten ha antiinflammatoriska och kylande egenskaper. Katten verkar dock inte särskilt imponerad av den uppgiften, utan tassar med bestämda trampdynor till bambun, där hon tar sig en tupplur.
