I den södra delen av det gamla fiskeläget Lerhamn, som ligger mellan Mölle och Nyhamnsläge, råkar jag på en liten bit av Ukraina. På en gård vajar det nämligen en ukrainsk flagga. Den syns långt över nejden, och sanningen att säga kunde jag skönja den redan innan jag uppfattade flaggstången den hänger på. Väl framme vid huset ser jag att det i växer solrosor i rabatterna till huset med flaggan, som för att förstärka bilden av att här finns ett stycke Ukraina. Sin vana trogen vänder solrosorna girigt sina stora runda ansikten mot solen.
Som sällskap har solrosorna fått en liten svartvit katt, som tydligen har för avsikt att ta en tupplur i höet som ligger i rabatten. Katten tittar storögt på mig, ty det är säkert inte särskilt vanligt som katten får främmande från stan. Men vår ögonkontakt avbryts av flaggan som slår till i vinden. Och det förefaller som om flaggan, med sin gulblåa uppenbarelse, vill göra mig uppmärksam på hur förträffligt väl den imiterar de omkringliggande fälten och himlen.
Och ute på fältet knäpper redan vetet, så där som det gör när den säger att det nog är dags att skörda. Knipp-knapp säger vetet. Några brådskande humlor susar förbi och tillsammans skapar de en egenkomponerade sensommarsymfoni som ingen tonsättare ännu lyckats fånga (tror jag).
Inte långt från flaggan, solrosorna, katten, vetet och humlorna vankar kossorna och deras kalvar runt i sin hage. Trots att de egentligen är mycket upptagna med att utforska olika grässorter och provsmaka klöver, stannar de ändå upp för att studera min gestalt. Med stora ögon, som omringas av avundsvärt långa och täta ögonfransar tittar de stint in i mina ögon. Kanske försöker de sig på någon slags hypnos. Eller så är jag helt enkelt en del av en längre studie som kossorna och kalvarna för flera århundraden sedan åtog sig att genomföra.
