På himlen har det tornat upp stora pyramidformade moln, som tycks bära på ett särdeles dåligt humör. Lynnigt kastar de sina olika utgjutelser över de icke ont anande nejderna. Människorna hukar under sina paraplyer och djuren tar sin tillflykt till trädens skyddande bladverk. En sådan dag lämpar det sig väl att åka till Landskrona, enär solen alltid skiner när jag har glädjen att besöka den staden.
Varför Landskrona har ett dåligt rykte är för mig en gåta. Någon mer trivsam stad är svår att finna. Särskilt i grannstaden Helsingborg är det nästan ogörligt att höra någon säga något gott att säga om Landskrona. Kanske ligger städerna bara för nära, eller så är det bara gammal vanlig hederlig rivalitet som gör att de båda tycks ha svårt att trivas i varandras sällskap.
Och de båda städerna har ju fått “dras med varandra” (uttryckt på redig skånska) väldigt länge. Helsingborg, som är en av Nordens äldsta städer med anor från vikingatiden, har kanske aldrig helt enkelt accepterat nykomlingen Landskrona, som satte sig till rätta i inledningen av 1400-talet. Beslutet att ge Landskrona stadsprivilegier togs av den svensk-dansk-norska kungen Erik av Pommern, som föddes i staden Darłowo, som ligger i dagens Polen. På Erik av Pommerns tid kallades dock Darłowo för Rügenwalde, och låg i hertigdömet Pommern som då var ett tyskt furstendöme. Fast egentligen var det inte Landskrona som fick stadsprivilegier utan ett fiskeläge vid namn Sønder Sæby. Ortsnamnet Landskrona dök dock upp ungefär samtidigt som Sønder Sæby fick stadsprivilegier, och Landskrona började därmed växa. Slottet, som kallas Citadellet, byggdes på 1500-talet, och orsaken var stadens utsatta placering, vilket också innebar att den därmed blev militärstrategiskt viktig. Det var också därför som man byggde ön Gråen, som fortfarande finns kvar.
Det som slår en när man strosar genom dagens Landskrona är att historiens vingslag och samtidens bestyr förefaller pågå samtidigt utan att störas nämnvärt av varandra. I en jämförelse med Helsingborgs stadskärna har Landskrona centrum inte skövlats i samma utsträckning. Om det beror på att staden är mindre, och därmed haft en tunnare penningpung vågar jag inte säga, men i Landskrona står exempelvis den gamla teatern kvar, äldre hus stöttar sig möt yngre förmågor, och inga stora breda gator har tillåtits skära djupa sår genom Landskronas vävnader. Jag vill inte mena att Landskrona är en stad som präglas av gemyt eller att den är någon slags idyll, men här råder en slags arkitektonisk tillfredsställdhet som man som människa villigt låter sig omslutas av. Och som grädde på moset vajade en ukrainsk flagga utanför stadshuset.
