Man undrar ju om katten förstår att hon flugit flera tusen meter upp i luften och att hon har rest nästan hundra mil, för att få sitta under den där bambun och fundera på sakernas tillstånd, sett ur ett kattperspektiv, förstås. Om detta kan vi inte veta med säkerhet, så vi lämnar frågan därhän. Hon är i vilket fall som helst väl förtrogen med säkertskontrollens alla ljud, eller snarare oljud, att hon vet att det är bäst att lägga sig i flygplansläge, alltså med nosen framåt, när flygplanet ska till att lyfta. Samma sak gäller vid landning. Inte kan man väl landa med baken först, kanske hon säger.
Nåväl, av alla växter i trädgården tycks i alla fall katten föredra bambun. Ibland förefaller det även som om hon tycker om dess doft, men genom mina näsborrar kan jag inte upptäcka någon särskild doft. Eller så är det så att hon faktiskt vet att bambu är en mycket imponerande växt. Den tillhör nämligen en av de mest snabbväxande på jorden och under sitt första levnadsår växer den till en viss höjd och sedan bara på bredden. Det där senaste får mig att tänka på oss människor, även om vi faktiskt växer under längre tid än ett år, men större delen av våra liv växer vi faktiskt på bredden. Nu är bambun förvisso inte en ensam i sitt slag, utan består av 90 olika släkten och har därunder underordnat sig i tusen olika arter. Därtill är den dessutom väldigt livskraftig och det finns de som menar att bambun var den enda som förhållandevis helskinnade överlevde strålningen efter bombningen av Hiroshima. Och i en jämförelse med träd är bambun dessutom enormt stark, böjlig och foglig, samt absorberar fem gånger mer koldioxid.
Så kanske är det av den där sistnämnda orsaken som katten väljer att sitta under bambun. Hon klimatkompenserar helt enkelt.
