På kyrkogården som omsluter Farhults kyrka finns en ihålig ek som i folkmun kallas “snapphaneeken”. Ingen vet varför den kallas så, men legenden säger att på snapphanarnas tid, alltså runt 1500- och 1600-talet, gömde de sina vapen i trädet. Det går ju inte att med bestämdhet säga om ryktet är riktigt, men det är ju inte helt otroligt, ty snapphanarna arbetade ofta bakom fiendens linjer och behövde därför gömma vapen på flera ställen för att kunna ta till strid. Som alla vet var snapphanarnas fiende den svenska armén, och alla vet ju givetvis att snapphanarna också samarbetade med danskarna.
Ordet snapphane kommer från tyskan och kan lite förenklat sägas betyda “rövare”, och den betydelsen av ordet fördes också över till svenska språket när de svenska herrarna stred om Skåne mot Danmark. Men i danska språket la man inte samma betydelse i ordet “snapphane”, då ordet hos dem snarare gav positiva associationer till en bondekrigare. När den negativa betydelsen av ordet snapphane fick ett övertag, beslöt man i Danmark att istället använda ordet “friskytte”, vilket också är den betäckning man än idag använder i vårt västliga grannland.
Snapphaneeken utanför Farhults kyrka står halsstarrigt kvar, även om den idag ser något luggsliten ut. Farhults kyrka har anor från 1100-talet, men dess karaktäristiska trapptorn, eller trappgavel, tillkom antagligen först på 1400-talet. Under århundradenas lopp har kyrkans utsida sett ut på samma sätt som idag, men under en restaurering på 1950-talet hittade man, bakom de vitkalkade väggarna, målningar från 1300-talet. Bland motiven hittade man en målning på Jesus sittande på en regnbåge, men tyvärr är målningarna i dåligt skick och de fick målas över igen.
År 1749 kom Carl von Linné till Farhult, och under sin tid i byn snappade han upp en annan legend än den om snapphaneeken. Legenden Linné hörde, och nedtecknade, handlade om en prästfru som var less på sin make som höll på att läsa sin predikan om nätterna. Hon bad således en dräng att spöka för prästen, så att prästen skulle skrämmas till sängs. Men prästen genomskådade upptåget och bestraffade den spökande drängen med en besvärjelse så att upptågsmakaren sjönk ner i marken. Till minne av detta under, som man kallade det, restes några stenar, som nuförtiden syns utanför kyrkans bårhus.
Fagerhult är en sammanställning av orden fager (vacker) och hult (skog). Idag finns ingen skog att tala om här vid Skälderviken, men ute på åkrarna ser man en och annan rest från denna vackra skog.
Stenen som restes över undret
