Det är mannen som går tillsammans med de två småflickorna på sparkcykel som får mig att tänka på det svenska säkerhetstänkandet. Med klar och tydlig röst, med utpräglade, för att inte säga understrukna skånska diftonger, förklarar han varför det inte är bra att cykla fort. Eller “foert”, som han säger. “Om man cyklar fort är det lätt att trilla och slå sig, men om man cyklar långsamt händer det inte lika ofta som man trillar och slår sig” säger mannen, som förfaller vara mycket förtjust i sin deklaration.
Hans röst ljuder över Lerbergets hamn, och hoppar mellan de olika småbåtarna. Faktum är att hans röst hoppar fram över hamnbassängen så som ladusvalorna gör, hit och dit men fullkomligt planenligt. De två småflickorna, med sitt blonda hår som sticker ut under deras stora cykelhjälmar, nickar lydigt jakande till mannens kungörelse. De ska inte cykla fort, tycks deras “ja” innebär.
Nej, jag försöker inte påstå att det svenska säkerhetstänkandet är unikt, men det är faktiskt ofta det första som slår mig när jag kommer till Sverige. Självfallet hör jag liknande uppmaningar från polska föräldrar, eller andra vuxna, sägas till polska barn, men det tycks ändå som om man i det polska samhället, eller i alla fall i Kraków, är villig att ta långt mycket större risker än man är i Sverige. Det går faktiskt inte en dag i Kraków som jag inte ser en halsbrytande manöver, som ofta utförs av cyklister.
Nåväl, för att skaka av mig alla tankar på säkerhet tar jag ett lagom uppfriskande dopp, på säkert avstånd från hamninloppet. Och börjar inte tänka på det här med det svenska säkerhetstänkandet förrän jag får syn på en äldre herre, utrustad med både hängslen och skärp.
