Man frågar sig ju ibland hur fåglarna uppfattar våra mänskliga förehavanden. Som när tornseglarna låter sina tjut studsa mellan huskropparna i en tät stad. Eller som när de, som jag upplever just i skrivande stund, i klungor sveper mellan trädgårdarna och deras tjut sugs upp av träden och buskarna. Hur skiljer sig deras kommunikation? Säger storstadens tornseglare samma sak som glesbygdens tornseglare? Eller böjer de eller har de månne en grammatik för sina tjut så att det passar de olika omgivningar? Kan de då ens förstå varandra om de möts i ett tjut någonstans? Eller behöver de någon slags ordbok som bara tornseglare kan läsa?
Och varför väljer de som väljer staden just den miljön? Är det för att de behagas mer av kyrktorn och dess klockors klang? Eller beror det på att de tycker att hustaken, långt ovanför våra huvuden, är mer attraherande än trädgårdar och småhus?
Ingen av de tornseglare som just nu sveper över mitt huvud här i Höganäs har tydligen för avsikt att svara. De har sina sysslor att utföra och är måhända inte intresserade av alla dessa spörsmål. Kanske märker de inte heller någon större skillnad mellan stadens brus och glesbygdens sävliga sorl. Vi är kanske helt ovidkommande för dem.
Det tänker jag nu, när tornseglarna är på väg att låta sina stämmor vila över natten, och låta fiskmåsarna och gråtrutarna skratta sina fanfarer för solens oundvikliga nedstigning.
