Ibland måste man hämta upp tiden. Den går liksom vilse i en och skapar oreda i tankarna. Det är kanske också av den anledningen som jag skriver dagens anteckning, ett försök att grabba tag i tiden, sätta den på plats. Men man behöver inte gå så långt som att man skriver några vilsekomna tankar för att hitta tiden. Ibland har den till exempel tagit sin tillflykt till en tistel, vars ludna blommor målar små molntussar på himlen. Det är förstås bara en tillfällighet att de liknar varandra, men det ser nästan ut som en tanke.
Fast många tycker kanske inte om tistlar, och jag är ganska övertygad om att en del av er höjer ett förvånat ögonbryn när jag säger att tistlar är riktiga kosmopoliter. Ja, det är så man inom biologin kallar dem. Och det beror på att tistlarna är inhemska på stora delar av vår av jord. Det här är en titel som tistlarna stolt delar med andra jetsets inom området, som exempelvis brunråttan.
Mina tankar förflyttas till vassen och där susar det inte alls, utan istället sitter där en rörsångare, som visserligen inte sjunger längre, utan samtalar med en annan rörsångare i en annan vasstuva. Kanske är de släkt på något vis. De kvackar på sitt omisskännliga vis.
Tänk om man ändå vore en rörsångare eller en tistel. Då hade kanske göromålen och orosmolnen formats på ett annat och mer lättbegripligt sätt. Själv känner jag mig just nu mest som om jag vore stämd i en annan tonhöjd än alla andra, ja, som om jag rent av vore transponerande, som exempelvis valthorn eller klarinetterna. Men jag antar att det bara är mänskligt, att känna sig lite som ett transponerande instrument.
Mina tankar är kvar bland olika rör och pipor när jag vänder mig om och får syn på ett päron. Det är förstås bara en tillfällighet, men ser ändå lite ut som en tanke.
