För många år sedan såg jag en film som utspelade sig längs med någon flod i Centraleuropa. Filmen var från 1960- eller möjligen 1970-talet, och mitt minne säger mig att den var svartvit. Det som dock satte mest avtryck i mitt minne var, förutom den ringlande och svarta floden, ljuden av djurlivet som levde vid floden. I filmen hördes fåglar jag aldrig tidigare mött, och insekter som jag bara hade en vag uppfattning om. Kanske var det en rörsångare jag hörde i filmen, och kanske hörde jag vårtbitare och gräshoppor, men jag vet inte så noga. Om sanningen ska fram så vet jag inte om den var svartvit eller om den ens utspelade sig vid en flod. Jag minns inte ens vad den handlade om, ty det enda jag minns är det där ljudet och hur jag längtade till att någon gång få befinna mig i en sådan ljudbild. Långt efter att jag hade sett filmen återkom jag i tanken till den där filmens alla centraleuropeiska flodljud. Som om den innehöll en drömvärld som jag önskade vara i.
Och nu lever jag i en sådan ljudbild. Varje dag hör jag de olika insekternas läten och fram till för någon vecka sedan hörde jag tydligt alla flodsångare med sina underliga sånger (de flesta har nu tystnat för sommaren). Detta är något jag känner tacksamhet över nästan varje dag. Som idag till exempel, när jag på min cykeltur till sjön Bagry, trampade fram längs en liten stig genom den höga vassen. Hur jag kunde se näckrosorna blomma vid strandkanten och med änderna som paddlade på mellan bladen. Eller hur jag hörde människornas pladdrande och plaskande på andra sidan sjön. Och genom deras sorl bröt vårtbitarnas och gräshopporrnas surrande igenom.
Och det var precis i det ögonblicket som jag genomfors av en pirrande sinnesrörelse av sällhet. Ni vet den där sällsynta känslan som ibland uppstår helt utan förvarning.
