Eftersom den genuesiska depressionen fortfarande håller oss i ett fast grepp, och tvingar varje sommarkänsla, som förtvivlat försöker spira, ner i gatubrunnarnas uppslukande gap. Det är då som andra känslor tar över, så som exempelvis vemod. För mig är det kanske det svenskaste ord som finns, trots att det faktiskt är ett låneord från tyskans “wehmut”.
Men det finns faktiskt en viss skillnad i betydelse mellan ordböckernas beskrivning av vemod och min egen användning av det. Enligt källor ska vemod i det svenska språket anspela på ett svårmod som ofta innebär en längtan efter svunnen tid. Enligt min egen tolkning innebär vemod faktiskt mest bara svårmod som accelereras av en allmän känsla av nedstämdhet.
Trots att det kan låta förfärligt beklagligt, så har vemod inte enkom sorgliga känslor i släptåg. Att bära på en stunds vemod kan också ge en möjlighet till att senare bli upprymd. Ty vemod tycks sällan stanna länge hos dem som drabbas. Men om man ändå vill att vemodet ska dröja sig kvar lite längre än det som de egna känslolivet lyckas uppbringa, kan man alltid lyssna på Jean Sibelius. Ja, jag vill tillstå att ingen annan tonsättare har med så förträfflig exakthet lyckats inkapsla vemod i musik. Det finns säkert andra tonsättare som försökt, men ändå inte lyckats. Ett exempel skulle kunna vara Wilhelm Stenhammar som beundrade Jean Sibelius, men i Stenhammars tonsättningar lever ändå alltid något lite för lättsamt och ljust.
Hoppa nu inte i galen tunna och anta att jag inte uppskattar Jean Sibelius, ty sanningen är givetvis raka motsatsen. Han har följt mig genom praktiskt taget hela mitt liv och jag lyssnar till nästan alla hans verk med vällust, om än med något vemodig förnimmelse. Men det kanske förvånar någon att jag dras till Sibelius, när jag annars skrävlar om hur mycket jag lyssnar på Gustav Mahler. De båda kan nämligen nästan beskrivas som varandras motsatser. Mahler tog till stora yviga gester till sina tonsättningar, medan Sibelius musik är mer återhållsam med storslagna känsloyttringar och där han sökte en symfonins logik.
Mahler var inte särskilt imponerad av Sibelius tonsättningar. I ett brev till Alma beskrev Mahler ett stycke av Sibelius med orden: “ett av dessa stycken var bara vanlig ‘kitsch’, kryddad med vissa ‘nordiska’ orkesterinslag som ett slags nationalsås.” Ingen vet vilket stycke Mahler sågade på dylik manér, men det är inte omöjligt att det rör sig om “Valse triste” (op 44/1) från 1903, eftersom Mahler hörde stycket när han besökte Helsingfors 1907. Vad Sibelius hade att säga om Mahlers musik finns det inte många källor som vill återge, men han var troligen inte heller särskilt imponerad. Sibelius skulle också senare i livet ta avstånd från avantgardistisk och modernistisk musik, så som Arnold Schönberg och Alban Berg, vilka sa sig ha inspirerats av Mahlers tonsättarkonst.
Rackarns, nu hamnade jag igen i musik och hos Mahler, trots att jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om betydelsen av ordet vemod. Det är ju nästan så att jag drabbas av vemod bara för att jag inte klarade av hålla mig till ämnet. Låt oss därför istället beundra denna fina väggmålning, som verkligen skrämmer vemodet på flykt och gör en riktigt upprymd, eller hur?
