Klockan i Wawelkatedralen slår sina dova slag som ljuder över slänten ner mot Wisła. Staden hukar sig för den tryckande hettan, och trots att vi befinner oss mitt i den mest hektiska delen av semestertider syns bara några fåtal turister till. Men en grupp har i alla fall trotsat värmen. De promenerar i maklig takt med uppfällda paraplyer som skydd mot de obevekliga solstrålarna. Alla verkar utföra sina rörelser i en slags sävligt adagio, som om de deltog i en långsam sats i en febrig symfoni.
Men plötsligt bryter en grupp män den bestämda ordningen att allt ska utföras i makligt tempo. Med svarta hattar och långa svarta kappor rusar de beslutsamt mot en av alla båtar på Wisła som bedriver rundturer för vetgiriga turister. Till min plats på andra sidan floden färdas deras röster med förvånansvärd beslutsamhet. Kanske beror det på att de pratar i munnen på varandra. Kanske beror det på att jag försöker lyssna extra nogsamt just på dem. Samtidigt som båten ger från sig ett lite trött tut, som en signal att den lämnar kajen, rusar männen som oljade blixtar upp på båtens övre däck och börjar duka fram något slags mellanmål. Deras kappor fladdar i vinden och någon tar faktiskt av sig hatten för att den inte ska blåsa i vattnet. Det senare förvånar mig, ty männen är judiska chassider och hattarna ska, enligt deras tro, sitta på huvudet oavsett vädrets olika nyck.
Chassiderna på båten är antagligen på en pilgrimsresa och med största sannolikhet ska de styra sin kosa mot Okopy som ligger i Ternopilsjtjyna i dagens Ukraina. Ja, om de inte redan varit där, alltså. Det var nämligen troligen i Okopy, eller Okop som chassiderna säger, som Israel ben Eliezer, chassidernas grundare, föddes år 1698. Under sin livstid var han en högt skattad rabbin, som hade en förkärlek för den judiska mysticismen. Han är kanske mer känd under namnet Baal Shem Tov, vilket var en beteckning för rabbiner som i 1700-talets Polen lär ha haft förmågan att utföra mirakel. Baal Shem betyder “det goda namnets herre” och “Tov” betyder kort och gott “god”.
Båten med chassiderna har nu försvunnit runt kröken och lugnet sprider sig åter runt Wawel. Blott tornseglarnas glada tjut tycks ha förmågan att utmana hettans dämpande effekt. Men molnen på himlen drar ut långa slöjor som krullar ihop sig i ändarna. Kanske vankas det oväder, tänker jag, innan jag beslutar mig för att återvända till Ludwig van Beethovens värld.
