viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

“Jag somnade halv nio precis som en gammal tant”, tänkte jag, för att citera bob hund, när jag satt bakom husknuten med katten i knät och studerade tornseglarnas skådespel mot kvällshimlen. (Och kanske berodde det på att jag under dagen hade sett en av medlemmarna i bob hund.) Fast nu somnade jag inte riktigt, utan hade bara trätt in i ett sådant där trivsamt halvslummer som ofta infinner sig en varm sommarkväll under det som kallas semestertider. Himlens skira blå nyans förgylldes av små gulrosa molntussar som trevade sig, ja, nästan famlade, fram över skyn, månne på jakt efter andra molntussar att förena sig med.

Kattens varma kropp blev tyngre och tyngre, vilket skvallrade om att hon hade för avsikt att ta sig en av alla dagens olika tupplurar som katter tar. Om det nu är tupplurar de tar. Det borde kanske kallas för kattlur när det rör sig om katter.

Min halvdvala avbryts av en grupp tornseglare som tar en snäv gir rakt ovanför våra huvuden. Deras snabba vingslag låter som om någon prasslar med ett stort sjok av siden. De mindre tornseglarna i sällskapet, årets ungar skulle jag tro, måste slå dubbla vingslag för att hinna med de äldre. Och jag lyfter blicken mot himlen ser jag hur de äldre instruerar sina ungar till att öva flykt, jakt, vila i luften, snabba störtdykningar och så vidare. För mitt inre övergår deras glada tjut till att bli konversationer om tornseglarnas varande och karaktär. Någon gör en utläggning här, en annan lägger ut en tornseglartext där.

Katten rycker till. Någonstans i hennes kropp har en matklocka ringt och hon kommer på att hon är hungrig. Vår gemensamma stund att kontemplation är tydligen över, för nu har hon pinnat iväg med bestämda tassar mot matskålen. Tornseglarnas konversation har också tystnat. Julimånads sista sommarkväll har sålunda lämnat över till sommarnatten, och på andra sidan väntar augusti.


Dagens anteckning – 30 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På himlen har det tornat upp stora pyramidformade moln, som tycks bära på ett särdeles dåligt humör. Lynnigt kastar de sina olika utgjutelser över de icke ont anande nejderna. Människorna hukar under sina paraplyer och djuren tar sin tillflykt till trädens skyddande bladverk. En sådan dag lämpar det sig väl att åka till Landskrona, enär solen alltid skiner när jag har glädjen att besöka den staden.

Varför Landskrona har ett dåligt rykte är för mig en gåta. Någon mer trivsam stad är svår att finna. Särskilt i grannstaden Helsingborg är det nästan ogörligt att höra någon säga något gott att säga om Landskrona. Kanske ligger städerna bara för nära, eller så är det bara gammal vanlig hederlig rivalitet som gör att de båda tycks ha svårt att trivas i varandras sällskap.

Och de båda städerna har ju fått “dras med varandra” (uttryckt på redig skånska) väldigt länge. Helsingborg, som är en av Nordens äldsta städer med anor från vikingatiden, har kanske aldrig helt enkelt accepterat nykomlingen Landskrona, som satte sig till rätta i inledningen av 1400-talet. Beslutet att ge Landskrona stadsprivilegier togs av den svensk-dansk-norska kungen Erik av Pommern, som föddes i staden Darłowo, som ligger i dagens Polen. På Erik av Pommerns tid kallades dock Darłowo för Rügenwalde, och låg i hertigdömet Pommern som då var ett tyskt furstendöme. Fast egentligen var det inte Landskrona som fick stadsprivilegier utan ett fiskeläge vid namn Sønder Sæby. Ortsnamnet Landskrona dök dock upp ungefär samtidigt som Sønder Sæby fick stadsprivilegier, och Landskrona började därmed växa. Slottet, som kallas Citadellet, byggdes på 1500-talet, och orsaken var stadens utsatta placering, vilket också innebar att den därmed blev militärstrategiskt viktig. Det var också därför som man byggde ön Gråen, som fortfarande finns kvar.

Det som slår en när man strosar genom dagens Landskrona är att historiens vingslag och samtidens bestyr förefaller pågå samtidigt utan att störas nämnvärt av varandra. I en jämförelse med Helsingborgs stadskärna har Landskrona centrum inte skövlats i samma utsträckning. Om det beror på att staden är mindre, och därmed haft en tunnare penningpung vågar jag inte säga, men i Landskrona står exempelvis den gamla teatern kvar, äldre hus stöttar sig möt yngre förmågor, och inga stora breda gator har tillåtits skära djupa sår genom Landskronas vävnader. Jag vill inte mena att Landskrona är en stad som präglas av gemyt eller att den är någon slags idyll, men här råder en slags arkitektonisk tillfredsställdhet som man som människa villigt låter sig omslutas av. Och som grädde på moset vajade en ukrainsk flagga utanför stadshuset.


Dagens anteckning – 28 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en renfana sitter en humla och mumsar förnöjsamt, och det råder sådan stillhet att humlans surr lätt bryter genom vindens sus. Men jag har inte tid att stanna kvar för att följa humlans måltid, utan hastar snart vidare mot Sibirien. Nej, det är inte det vidsträckta område i norra Asien dit många olycksaliga förvisats som jag har för avsikt att besöka. Målet för min promenad är ett strandområde som ängelhomarna kallar för Sibirien. Varför det går under det namnet verkar det råda mycket delade meningar om. Vissa säger att järnvägsarbetarna som byggde järnvägen under slutet av 1800-talet gav trakten mellan Ängelholm och havet detta öknamn då de upplevde platsen som karg, kall och ogästvänlig. Andra menar å sin sida att namnet härrör från tiden då ortsborna tyckte att platsen var enormt avlägsen, sett ur ett Ängelholmsperspektiv, och därför passade det avlägsna Sibirien som namn på platsen. Men där slutar också likheterna mellan de två platserna, ty Sibirien i Ängelholm är ett område man inte behöver förvisas till för att vilja besöka.

Sibirien är annars ett namn som man tycks ha förkärlek att tvista om. Ingen vet faktiskt varför det asiatiska Sibirien heter som det gör, men den polska historikern Maria Antonina Czaplicka (1884-1921) ska tydligen ha föreslagit att namnet härrör från det ryska ordet för “norr” (“север”).

Nå, låt oss återvända till Ängelholms Sibirien ligger i utkanten av skogen Kronoskogen, som avskiljer Ängelholm från Skälderviken. Förledet Krono- säger oss att skogen tillhörde staten. Fram till 1500-talet låg här en skog, som med sedvanlig mänsklig iver avverkades med en förödande sandflykt som följd. Carl von Linné lär under sin resa i Skåne år 1749 ha beskrivit hur sanden från havet tog sig ända in till stadens kärna och höll på att dränka Ängelholm. Sanden hotade inte bara staden, utan även viktig åkermark. Sålunda bestämde man under 1700-talet att man skulle återplantera skog, samt bygga åsar som skulle hålla sanden stången. Arbetet pågick i över 200 år, och resultatet blev välskapt skog med varierad flora och fauna.


Dagens anteckning – 28 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man undrar ju om katten förstår att hon flugit flera tusen meter upp i luften och att hon har rest nästan hundra mil, för att få sitta under den där bambun och fundera på sakernas tillstånd, sett ur ett kattperspektiv, förstås. Om detta kan vi inte veta med säkerhet, så vi lämnar frågan därhän. Hon är i vilket fall som helst väl förtrogen med säkertskontrollens alla ljud, eller snarare oljud, att hon vet att det är bäst att lägga sig i flygplansläge, alltså med nosen framåt, när flygplanet ska till att lyfta. Samma sak gäller vid landning. Inte kan man väl landa med baken först, kanske hon säger.

Nåväl, av alla växter i trädgården tycks i alla fall katten föredra bambun. Ibland förefaller det även som om hon tycker om dess doft, men genom mina näsborrar kan jag inte upptäcka någon särskild doft. Eller så är det så att hon faktiskt vet att bambu är en mycket imponerande växt. Den tillhör nämligen en av de mest snabbväxande på jorden och under sitt första levnadsår växer den till en viss höjd och sedan bara på bredden. Det där senaste får mig att tänka på oss människor, även om vi faktiskt växer under längre tid än ett år, men större delen av våra liv växer vi faktiskt på bredden. Nu är bambun förvisso inte en ensam i sitt slag, utan består av 90 olika släkten och har därunder underordnat sig i tusen olika arter. Därtill är den dessutom väldigt livskraftig och det finns de som menar att bambun var den enda som förhållandevis helskinnade överlevde strålningen efter bombningen av Hiroshima. Och i en jämförelse med träd är bambun dessutom enormt stark, böjlig och foglig, samt absorberar fem gånger mer koldioxid.

Så kanske är det av den där sistnämnda orsaken som katten väljer att sitta under bambun. Hon klimatkompenserar helt enkelt.


Dagens anteckning – 27 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På kyrkogården som omsluter Farhults kyrka finns en ihålig ek som i folkmun kallas “snapphaneeken”. Ingen vet varför den kallas så, men legenden säger att på snapphanarnas tid, alltså runt 1500- och 1600-talet, gömde de sina vapen i trädet. Det går ju inte att med bestämdhet säga om ryktet är riktigt, men det är ju inte helt otroligt, ty snapphanarna arbetade ofta bakom fiendens linjer och behövde därför gömma vapen på flera ställen för att kunna ta till strid. Som alla vet var snapphanarnas fiende den svenska armén, och alla vet ju givetvis att snapphanarna också samarbetade med danskarna.

Ordet snapphane kommer från tyskan och kan lite förenklat sägas betyda “rövare”, och den betydelsen av ordet fördes också över till svenska språket när de svenska herrarna stred om Skåne mot Danmark. Men i danska språket la man inte samma betydelse i ordet “snapphane”, då ordet hos dem snarare gav positiva associationer till en bondekrigare. När den negativa betydelsen av ordet snapphane fick ett övertag, beslöt man i Danmark att istället använda ordet “friskytte”, vilket också är den betäckning man än idag använder i vårt västliga grannland.

Snapphaneeken utanför Farhults kyrka står halsstarrigt kvar, även om den idag ser något luggsliten ut. Farhults kyrka har anor från 1100-talet, men dess karaktäristiska trapptorn, eller trappgavel, tillkom antagligen först på 1400-talet. Under århundradenas lopp har kyrkans utsida sett ut på samma sätt som idag, men under en restaurering på 1950-talet hittade man, bakom de vitkalkade väggarna, målningar från 1300-talet. Bland motiven hittade man en målning på Jesus sittande på en regnbåge, men tyvärr är målningarna i dåligt skick och de fick målas över igen.

År 1749 kom Carl von Linné till Farhult, och under sin tid i byn snappade han upp en annan legend än den om snapphaneeken. Legenden Linné hörde, och nedtecknade, handlade om en prästfru som var less på sin make som höll på att läsa sin predikan om nätterna. Hon bad således en dräng att spöka för prästen, så att prästen skulle skrämmas till sängs. Men prästen genomskådade upptåget och bestraffade den spökande drängen med en besvärjelse så att upptågsmakaren sjönk ner i marken. Till minne av detta under, som man kallade det, restes några stenar, som nuförtiden syns utanför kyrkans bårhus.

Fagerhult är en sammanställning av orden fager (vacker) och hult (skog). Idag finns ingen skog att tala om här vid Skälderviken, men ute på åkrarna ser man en och annan rest från denna vackra skog.


Stenen som restes över undret


Dagens anteckning – 26 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I det lilla fiskelägent Domsten vajar blåmunkarnas blomsterknoppar lite nervöst i den bryska nordanvinden från Kattegatt som drar in över ständerna. Deras spretiga fysionomier får mig snarare att tänka på punkare än på munkar, men det är ju bekant för alla och envar att punkare inte existerade när växterna namngavs. Blommornas knoppar fick kanske dåtidens människorna att istället associera till munkarnas huvar eller kåpor. Ja, det är förstås en slutsats av en lekman, då jag inget vet om detta namns etymologi.

Det är mycket oklart om blåmunkarna fanns här i Domsten, när platsens namn sattes på pränt första gången år 1575. Platsen nämndes eftersom det var härifrån som teglet till Kronborg slott i Helsingör togs, och slottet syns faktiskt klart och tydligt från stranden i Domsten (som syns på ett av de bifogade fotografierna).

I min barndom fick jag lära mig att Domsten fått sitt namn från en forntida domarring, men någon sådan har aldrig hittats. Man tror istället att förledet dom- kommer från det tyska ordet “dampf” alltså fuktig, ty norr om fiskeläget fanns det tidigare stora våtmarker. Idag finns givetvis inga våtmarker kvar, förutom alltså i förledet till Domsten.

Man tror att platsen har varit bebodd sedan stenåldern och bronsåldern, men av deras liv och leverne finns inte mycket bevarat. Det är också oklart om man under den tiden var bofasta, men det vet man med bestämdhet är att man var från 1500-talet till våra dagar haft bofast befolkning på platsen. Tidigt försörjde sig de boende som fiskare, men det är också troligt att många arbetade på det närliggande slottet Kulla Gunnarstorp, som byggdes redan på 1400-talet av släkten Parsberg, och övergick på 1500-talet till Tycho Brahes bror Jørgen Brahe.

Sålunda bestod Domstens invånare fram till 1900-talets första hälft av fiskare och bönder, men sedan dess har invånarnas ekonomiska situation förändrats radikalt. Idag tycks det nästan som om den vanligaste dialekten vore stockholmska och bilarna på garageuppfarterna skvallrar om tjocka plånböcker.

En liten bit från blåmunkarna står en grupp blåklockor och slår med sina små blomklockor. Men de som först bosatte Domsten lär nog ha sagt “liden klokke”, ty de var ju som bekant danskar.


Kronborg slott syns i horisonten


Dagens anteckning – 25 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mannen som går tillsammans med de två småflickorna på sparkcykel som får mig att tänka på det svenska säkerhetstänkandet. Med klar och tydlig röst, med utpräglade, för att inte säga understrukna skånska diftonger, förklarar han varför det inte är bra att cykla fort. Eller “foert”, som han säger. “Om man cyklar fort är det lätt att trilla och slå sig, men om man cyklar långsamt händer det inte lika ofta som man trillar och slår sig” säger mannen, som förfaller vara mycket förtjust i sin deklaration.

Hans röst ljuder över Lerbergets hamn, och hoppar mellan de olika småbåtarna. Faktum är att hans röst hoppar fram över hamnbassängen så som ladusvalorna gör, hit och dit men fullkomligt planenligt. De två småflickorna, med sitt blonda hår som sticker ut under deras stora cykelhjälmar, nickar lydigt jakande till mannens kungörelse. De ska inte cykla fort, tycks deras “ja” innebär.

Nej, jag försöker inte påstå att det svenska säkerhetstänkandet är unikt, men det är faktiskt ofta det första som slår mig när jag kommer till Sverige. Självfallet hör jag liknande uppmaningar från polska föräldrar, eller andra vuxna, sägas till polska barn, men det tycks ändå som om man i det polska samhället, eller i alla fall i Kraków, är villig att ta långt mycket större risker än man är i Sverige. Det går faktiskt inte en dag i Kraków som jag inte ser en halsbrytande manöver, som ofta utförs av cyklister.

Nåväl, för att skaka av mig alla tankar på säkerhet tar jag ett lagom uppfriskande dopp, på säkert avstånd från hamninloppet. Och börjar inte tänka på det här med det svenska säkerhetstänkandet förrän jag får syn på en äldre herre, utrustad med både hängslen och skärp.