viewpoint-east.org

“Jag somnade halv nio precis som en gammal tant”, tänkte jag, för att citera bob hund, när jag satt bakom husknuten med katten i knät och studerade tornseglarnas skådespel mot kvällshimlen. (Och kanske berodde det på att jag under dagen hade sett en av medlemmarna i bob hund.) Fast nu somnade jag inte riktigt, utan hade bara trätt in i ett sådant där trivsamt halvslummer som ofta infinner sig en varm sommarkväll under det som kallas semestertider. Himlens skira blå nyans förgylldes av små gulrosa molntussar som trevade sig, ja, nästan famlade, fram över skyn, månne på jakt efter andra molntussar att förena sig med.

Kattens varma kropp blev tyngre och tyngre, vilket skvallrade om att hon hade för avsikt att ta sig en av alla dagens olika tupplurar som katter tar. Om det nu är tupplurar de tar. Det borde kanske kallas för kattlur när det rör sig om katter.

Min halvdvala avbryts av en grupp tornseglare som tar en snäv gir rakt ovanför våra huvuden. Deras snabba vingslag låter som om någon prasslar med ett stort sjok av siden. De mindre tornseglarna i sällskapet, årets ungar skulle jag tro, måste slå dubbla vingslag för att hinna med de äldre. Och jag lyfter blicken mot himlen ser jag hur de äldre instruerar sina ungar till att öva flykt, jakt, vila i luften, snabba störtdykningar och så vidare. För mitt inre övergår deras glada tjut till att bli konversationer om tornseglarnas varande och karaktär. Någon gör en utläggning här, en annan lägger ut en tornseglartext där.

Katten rycker till. Någonstans i hennes kropp har en matklocka ringt och hon kommer på att hon är hungrig. Vår gemensamma stund att kontemplation är tydligen över, för nu har hon pinnat iväg med bestämda tassar mot matskålen. Tornseglarnas konversation har också tystnat. Julimånads sista sommarkväll har sålunda lämnat över till sommarnatten, och på andra sidan väntar augusti.

Det är mannen som går tillsammans med de två småflickorna på sparkcykel som får mig att tänka på det svenska säkerhetstänkandet. Med klar och tydlig röst, med utpräglade, för att inte säga understrukna skånska diftonger, förklarar han varför det inte är bra att cykla fort. Eller “foert”, som han säger. “Om man cyklar fort är det lätt att trilla och slå sig, men om man cyklar långsamt händer det inte lika ofta som man trillar och slår sig” säger mannen, som förfaller vara mycket förtjust i sin deklaration.

Hans röst ljuder över Lerbergets hamn, och hoppar mellan de olika småbåtarna. Faktum är att hans röst hoppar fram över hamnbassängen så som ladusvalorna gör, hit och dit men fullkomligt planenligt. De två småflickorna, med sitt blonda hår som sticker ut under deras stora cykelhjälmar, nickar lydigt jakande till mannens kungörelse. De ska inte cykla fort, tycks deras “ja” innebär.

Nej, jag försöker inte påstå att det svenska säkerhetstänkandet är unikt, men det är faktiskt ofta det första som slår mig när jag kommer till Sverige. Självfallet hör jag liknande uppmaningar från polska föräldrar, eller andra vuxna, sägas till polska barn, men det tycks ändå som om man i det polska samhället, eller i alla fall i Kraków, är villig att ta långt mycket större risker än man är i Sverige. Det går faktiskt inte en dag i Kraków som jag inte ser en halsbrytande manöver, som ofta utförs av cyklister.

Nåväl, för att skaka av mig alla tankar på säkerhet tar jag ett lagom uppfriskande dopp, på säkert avstånd från hamninloppet. Och börjar inte tänka på det här med det svenska säkerhetstänkandet förrän jag får syn på en äldre herre, utrustad med både hängslen och skärp.