Vissa uppgifter utför man ofta som av födsel och ohejdad vana. Så som att dansa kring en stång klädd med blommor och blad, utföra en slags tillbedjan till små grodor vars yttre tydligen ska roa. Likaledes äter man av samma orsak alldeles för färskpotatis och sill, trots att det knappast kan älskas av någon endaste (lugn, jag bara retas). Kanske dricker en och annan dessutom alldeles för mycket alkohol. Därtill uppfattas dessa sysslor som det mest svenska som existerar.
Men trots att göromålen under midsommar uppfattas som själva kronjuvelen bland svenska traditioner, minns jag inte exakt hur många gånger jag fått frågan om midsommar också firas i Polen, eller Ukraina. (Svaret på den frågan är, för den som trängtar efter att veta, att det gör man inte. Denna helg har man istället firat Christi Corpus, alltså Jesus kropp, vilket tydligen ska innebära att man paraderar längs gatorna med kors, men någon sådan syn har jag lyckligtvis sluppit.)
Nåväl, trots att det inte är kutym att fira midsommar i Polen, så kan jag inte låta bli att hänge mig åt denna gamla ritual, med anor från 300-talets Sydeuropa, eller möjligen från någon avlägsen nordisk forntid. På bordet finns givetvis alldeles för mycket färskpotatis, sill kryddad med (håll i er nu) kantareller. Dessutom har jag till er också samlat minst sju sorts blommor, växter och en fjäril som ni i natt kan använda för att framkalla åsynen av praktiskt taget vem ni vill.
Så med dessa ord önskar jag er alla en riktigt god jul, nej, glad midsommar, ska det ju vara (ja, jag har smakat på ölet). Och glöm nu inte för allt i världen att lyssna på Hugo Alfvéns “Midsommarvaka” (Svensk Rapsodi nr 1 för stor orkester, op 19) från 1903.
