Lyftkranarnas halsar skjuter upp hur marken som om de vore ogräs. Varthän man än spejar ser man dem. Med sig för de nya byggarbetsplatser. Marken görs redo för nya huskroppar och enorma slingrade vägnät och tågspår som bryter fram genom landskapet, som på det hela taget både förenar och avskärmar oss från varandra. Men vid det lilla vattendraget Białucha råder ännu så länge en slags märklig stillhet som snart inte går att påträffa någonstans i den växande staden. Fridfullt brusar den lilla ån genom en sträng sv lummig skog. Här har upprättats en form av symbios mellan människornas längtan efter närhet till naturen och själva naturens strävan efter överlevnad.
Białucha rusar knappast fram likt en fors gör när den bryter genom landskapet. Białucha låter sitt vatten färdas i små portioner, enligt ett mönster av slingrighet som är format efter detta vattendrags unika förstånd. Även den smala stigen som löper längs med vattnet har formats av sitt eget huvud. Ibland går stigen farligt nära ån, med risk för att uppslukas av vattnet, men oftast håller den ett artigt avstånd från Białucha blöta lekamen.
Den lilla ån har fått sitt namn efter den vita kalksten som finns längs med dess stränder, men vid en närmare granskning visar det sig att Białucha tydligen också är namnet på vitval, eller beluga, som lever i det artiska havet. Man undrar ju vem som har kommit fram till att ett lämpligt namn på detta lilla vattendrag bör vara samma som en fyra till fem meter lång val väldigt långt härifrån. När tog man det beslutet och vilken användning av Białucha kom först? Det kan väl ändå inte ha varit under medeltiden, då de första bosättningarna växte fram längs med ån?
Ja, det är sådant man kan grunna på när man går under det gröna bladverket längs med Białucha. Och ingen finns det att fråga, ty jag tvivlar på att det där gänget som sitter därborta och grillar, med lite rosiga kinder efter att möjligen ha druckit några glas för mycket, har ett bra svar på frågan. Fast man kan ju aldrig veta.
