Det lär finnas runt 600 miljoner tamkatter i världen, och de finns på alla kontinenter förutom Antarktis (klokt kan man tycka). Det är svårt att säga med bestämdhet hur länge tamkatterna funnits vid vår sida, men man tror att den äldsta kattgraven är runt 9500 år gammal. Denna katt var, som dagens katter, troligen besläktade med en afrikansk vildkatt (falbkatt), och domesticerades troligen för runt 9000 till 10000 år sedan. Och att de dyrkades som gudar av egyptierna vet nog de flesta.
Första gången som tamkatten inordnades i den biologiska ordningen var år 1758 och då givetvis av Carl von Linné. Han gav tamkatten det tjusiga latinska namnet Felis catus. Men senare forskning har alltså visat att det inte riktigt går att skapa en separat art av tamkatterna, då de på långt håll är släkt med sina vilda kusiner. En sådan art är den europeiska vildkatten, på latin Felis silvestris, som dock lär vara mycket svårare att tämja än de afrikanska farbkatterna, som alltså dagens tamkatter är närmare släkt med.
Tamkatterna lär ha 32 muskler i vardera öra, vilket gör att de lätt kan rikta in sin hörsel mot ett tilltänkt byte, eller annat som fångar deras intresse. De har därtill extremt god hörsel, och en del forskare vill göra gällande att de till och med kan höra elektricitet i i sladdar, men det tycks vara omstritt. Vad man däremot vet med bestämdhet är att tamkatter ser sex gånger bättre i mörkret än människor, men de kan däremot ha svårt att se skillnad på olika föremål i dagsljus och förväxlar därför ofta saker och ting.
När katter pratar använder de sina ögon. En blinkning eller att de tittar bort är kanske en av de finaste kärleksförklaringar man kan få. Sedan använder sin svans för att visa sig olika uttryck, som när de vill visa att de är vänligt sinnade (det syns exempelvis när svanstippen är lyft när de sitter), vifta (för att säga “passa dig”), hänga ner (“livet är tufft” alternativt “jag gillar inte dig”) och så vidare. De använder givetvis också sina röster och säger “mjau” på väldigt många olika sätt beroende på humör och situation. Mjau är förresten ett onomatopoetiskt ord som ser väldigt olika ut i olika språk. Min favorit är dock ukrainska språkets mjau som lyder “njav” (“няв”). Oslagbart sött.
Det finns givetvis mycket mer att säga om ämnet, men låt oss rikta vår uppmärksamhet mot just detta exemplar av Felis catus, som idag har varit hos veterinären och fått sitt blod och urin analyserat på alla möjliga upptänkliga sätt. Resultatet av denna harang av sifferexercis har i alla fall påvisat att hennes njursvikt är under kontroll, och att hon, för sina 18 år, är pigg.
