Det är kanske inte att undra på, men efter att ha följt de senaste veckornas politiska batalj eller kanske snarare kalabalik, här i Polen, befinner jag mig i ett tillstånd som kanske snarast kan beskrivas som kraftlöshet. Några fler politiska rabalder och påhitt orkar jag helt enkelt inte med. Så jag gör som Lech Wałęsa, drar mig undan och gräver ner mig i det som verkligen intresserar mig. Som att mina tomater börjar få färg eller varför inte Ludwig van Beethoven. (Förlåt att jag är en sådan kuf). Vad gjorde han idag för 200 år sedan?
Det visar sig att han idag för 200 år sedan precis har återhämtat sig från en längre tids sjukdom. Men trots sin sjukdom, vilken den nu månde ha varit, arbetade han flitigt på och hade precis fått höra bland annat sin tolfte stråkkvartett (op 127) framföras. Kvartetten skulle bli den första i den serie av kvartetter som brukar kallas “de sena kvartetterna”, alltså de sista stråkkvartetter han skrev innan han gick bort 1827. Kvartetterna är sex till sitt antal och innehåller också den mycket svårspelade “Große Fuge” som tillkom hösten 1825.
Den tolfte stråkkvartetten tillhör också de som ofta kallas för Galitzin-kvartetterna, efter den ryske prins som hade beställt verken år 1823. Prinsen i fråga beställde de tre första kvartetterna, vilka är den tolfte, trettonde och femtonde. Den trettonde och den femtonde kvartetten skrev han för övrigt parallellt. (Han skulle senare skriva den fjortonde och sextonde samt Große Fuge.)
Nåväl, låt oss lämna detta virrvarr av olika numreringar och istället gå in på stråkkvartetterna. När Beethoven fick beställningen till de första kvartetterna hade han inte skrivit stråkkvartetter på över tio år, och orsaken till att han accepterade erbjudandet var att han var, som så ofta genom livet, i ekonomiskt trångmål. Samtidigt som han skrev stråkkvartetterna arbetade han dessutom med det som skulle bli hans sista symfoni, den nionde i ordningen. När de första kvartetterna i hans serie av sena kvartetter hade premiär, blev det dock ett mycket kyligt mottagande. En musiker lär ha yttrat att “vi vet att där finns något där i dessa verk, men vi vet inte vad det är”, och tonsättarkollegan Louis Spohr menade att de var otydliga och oriktiga hemskheter.
Idag tillhör de sena kvartetterna de mest omtyckta bland hans stråkkvartetter och anses dessutom vara de viktigaste av alla verk som någonsin tonsatts.
