En liten rättelse krävs. Det är alltså inte så att jag inte tycker att den fjärde satsen i Mahlers femte symfoni är vacker. Det är blott så att den inte drabbar mig så som den tycks drabba andra som lyssnar på den. Det tänkte jag ikväll när Polska radioorketern med säte i Warszawa, och under ledning av Michał Klauza, inledde kvällens konsert med denna sats. Men när jag däremot lyssnar på Mahlers fjärde symfoni, och då särskilt den tredje satsen, öppnar sig mina tårkanaler. Symfonin tycks vara en resa genom de mörkaste dalgångar, där döden och smärtan härskar, och vidare till de mest illuminerade platser. Under denna symfoni kastas man mellan den mest djupa förtvivlan för att i nästa andetag mötas av eufori. Det är helt enkelt omöjligt att vara oberörd när man ställs inför ett sådant känsloregister.
Gustav Mahler skrev sin fjärde symfoni mellan åren 1899-1900, och han avslutade arbetet med den hans sista sommar utan Alma. Premiären var i november 1901, två veckor efter det att han hade mött Alma. Mahlers musik skulle få ett helt nytt uttryck efter mötet med henne. Reaktionerna under premiären var i många hänseenden enormt negativa. Under premiären buade flera i publiken efter första satsen och några lämnade i protest. Någon kritiker menade att denna symfoni var den mest groteskt komiska skapelse kritikern hade hört.
Det är inte alls svårt att ha förståelse för att man reagerar kolossalt starkt på symfonin. Om man är rädd för smärta är nog första ingivelsen att försöka fly därifrån. Men då går man miste om sista satsens vackra sång, med titeln “Das himmlische Leben” (“Det himmelska livet”) för sopran. Kvällens solist, den ukrainskfödda sopranen Olga Pasiecznik (ukrainska: Pasitjnjuk), hade en vacker, varm och inkännande ton, och med hjälp av den fördes vi ut ur dödens dalgång, mot ljuset och in i himmelriket. Jag skulle tro att jag inte var ensam om att gråta.