På min väg hem, över gatorna med kullrestenar, genom Planty med sina träd som nästan tycks digna av bördan att bära all grönska, och i riktning mot Wisła, spejar jag efter flyttfåglar. Om de flyger längs med Wisła låter jag vara osagt, men det är oftast där jag möter nyanlända sommargäster. Trots att de säkert vispat med sina vingar, under flera veckor, på sin färd norrut, verkar de som idag nått våra breddgrader, inte alls vara särskilt utsjasade. De kvittrar ihärdigt och flyger med snabba girningar över flodens nästan spegelblanka yta.
Jag hoppar av cykeln och ställer mig vid broräcket. Några förbipasserande turister följer mitt exempel, men de tycks inte alls förstå varför jag spejar upp mot skyn. De hastar därför snabbt vidare, och jag tackar min lyckliga stjärna att de lämnar mig ensam för att hälsa hussvalorna välkomna. Inte heller hussvalorna verkar särskilt besvärade av att turisterna inte har tid för att stanna upp och upptäcka deras 13 cm långa kroppar. De fladdar på med sina vingar, och det gör det snabbt. Varje sekund tar de 5,3 vingslag. Det får en annan att känna sig förfärligt saktfärdig. Men i en jämförelse med kolibrier är hussvalorna riktiga sengångare, ty de förstnämnda slår hela 800 vingslag i sekunden. Jag skakar på huvudet åt sådant frenetiskt flaxande med vingarna och fortsätter min färd hemåt, i långsam mak. Ett tramptag tar ungefär fyra sekunder. Knappast i flygande fläng.
Nåväl, det sägs att om man ser en hussvala får man önska sig något, men frågan är om det även gäller när man får se flera?
