När jag sitter vid utkiksplatsen med vy mot Karpaterna ser jag plötsligt en liten vit och orange fjäril jäkta förbi. Det visar sig vara en aurorafjäril. Namnet har den fått av den orangea färgen som syns längst ut på vingtipparna. Man kan nästan tro att den hade doppat sina vingar i ett kar med orange färg, så starkt lyser den orangea färgen. Det är bara hannen som har denna distinkta färg på vingarna. Honornas vingar är däremot nästan helt blekgrå ton, och i flykten kan hon lätt förväxlas med en vitfjäril, enär hon också har de svarta prickar som den vita släktingen har. Det är tydligen också så att det är arorafjärilens hannar man oftast ser, då det är de som patrullerar vida sträckor för att hitta honor och föda.
Aurora var, som ni säkert vet, morgonrodnadens gudinna i den romerska mytologin. Varje morgon drar hon sina fingrar över horisonten i öster för att släppa fram solen. På aurorafjärilens vingar har sålunda en liten morgonrodnad fastnat. Men mina associationsbanor går helt andra vägar, än till romersk mytologi, när jag hör namnet Aurora. De går nämligen till en färja mellan Helsingborg och Helsingör med samma namn. Någon lustigkurre har någon gång lurat i mig att färjan över sundet har uppkallats efter astronomen Tycko Brahes syster, som skulle ha burit detta namn. Men med lite efterforskning visar det sig att Tycko Brahe inte hade någon syster som hette Aurora, men däremot en som är min namne, Sophie Brahe (1556-1643). Hon var också hänförd av astronomi och astrologi, samt var assistent till sin mycket mer kända bror. Det är ju han som fått ta emot äran för att ha upptäckt en supernova i Vintergatan, men kanske var alltså Sophie med när dessa iakttagelser gjordes. I våra dagar är Brahe kanske mest förknippad med Tycko Brahe-dagarna, som ska beteckna olika otursdagar, samt några få turdagar. Jag måste därmed tyvärr meddela att nästa Tycko Brahe-dag infaller på onsdag, så se upp!
Nå, låt oss återgå till att beskåda på den rogivande utsikten. På håll kan jag, som tidigare nämnts, skymta Karpaternas böljande fysionomi. Mjuka toppar avlöses av dalgångar där husen syns klättra upp och ned för bergen. Ju längre bort mitt öga trevar ju högre blir bergen och jag fantiserar om att jag kanske ser hela vägen till toppen Babia Góra som ligger hela 1 725 meter över havet, fast det är förstås bara fantasier. Det finns många teorier om varför toppen kallas så, men den som tilltalar mig mest är att namnet kan härledas till en urslavisk gudinna med samma namn, som ansågs vara någon slags urmoder.
Sålunda avslutar vi dagens anteckning så som vi inledde den, med en gudinna.
