Vissa dagar är världen sådär rivjärnslik. Vad man än gör visar den sin riviga yta mot en. Det är sådana dagar som jag önskar att jag vore en annan än den jag är. Nä, inte någon annan mer framgångsrik person än den jag är, utan något helt annat. Och varför inte ett instrument. Tänk vad underbart att få vara ett blåsinstrument, och få känna luften fara genom en. Från huvud till tå.
Jag skulle inte ha något emot att få vara krokig och slingrig som en serpent. Så elegant men också egensinnig. Och jag skulle då med glädje låta ljuden strömma ur mig. Men det behöver inte vara så speciellt, jag kan vara en blockflöjt, och det går också bra att vara en tvärflöjt, trots att jag är lite avogt inställd till den efter alla år som vi övade tillsammans. Men bäst vore ändå om jag fick vara en zinka, närmare bestämt en tenorzinka (som du ser näst längst till vänster på den röda bilden), enär den är lite större än de andra zinkorna och för att den har den vackraste röst man kan tänka sig. Detta instrument, som var populärt under 1500- och 1600-talet, blev utkonkurrerad av puzonen, alltså de tidiga trombonerna. Tänk hur vår tillvaro hade varit om vi fortfarande lät zinkorna var den som balanserade trumpeternas efterklang? (Inget ont om tromboner eller trumpeter, men försök föreställa dig hur vår värld skulle vara om vi hade zinkor istället för tromboner.)
Så jag tror helt bestämt att jag inte vill vara något annat än ett blåsinstrument om jag fick vara ett instrument. Varken percussion eller klaverinstrument passar ju mitt kynne, ty jag är dålig på att vända andra kinden till. Och inte heller tycker jag det verkar särskilt trevligt att vara ett stränginstrument, inte vill man väl ha någon att gnida på en på det viset? Fast det kanske har sin charm, vad vet jag?
Så om jag nu skulle vara tvungen att vara något stråkinstrument så går det alldeles utmärkt det också, men då helst en viola eller cello i Felix Mendelssohns oktett (op 20) som jag fick njuta av igår. Stycket skrevs 1825 av den blott 16 år gamla Felix, och intar en unik plats i Mendelssohns verkförteckning, enär ingen har skrivit en så pass fulländad oktett vare sig före eller efter honom. Verket har fyra satser och den första sprudlar av ungdomlighet och vitalitet, som löper in i den andra melankoliska satsen. Tredje satsen beskrivs ofta som det parti som tydligast visade hur Mendelssohn tonsättarkonst skulle te sig längre fram. När vi med en våldsam intensitet kastas in i sista satsen, får vi följa hur Mendelssohn skickligt hanterar kontrapunkten med en fuga som låter melodislingan löpa mellan instrumenten. Vackert och nervkittlande på en och samma gång, så nog kan jag tänka mig att vara ett stränginstrument ändå.
