Ungefär samtidigt som jag stod och studerade trädens blommor, förundrades över knopparnas vävnader och fåglarnas drillar, satt en familj i Sumy och sörjde deras barn, som hade dödas i en rysk missilattack. Ett liv hade släckt. Någon som hade berövats sin framtid.
Fågelvägen mellan Kraków och Sumy sträcker sig över 115 mil. Från ett land i fred, till ett land som trasas sönder av sorg och bomber. Och det många av oss känner nu är hur maktlösheten träder in, som ackompanjeras och förstärks av alla tomma ord från världens ledare. Ord som nog snart kommer att begravas i andra kriser. Ty på världsledarnas näthinnor och i deras hjärtan tycks ingen sorg stanna särskilt länge.
Under dagen har flyglarmet ljudit minst fem gånger i Sumy. I skrivande stund har signalen hörts sammanlagt ungefär 12 timmar. Igår ljöd flyglarmet under 15 och en halv timmar.
Det är svårt att förstå hur livet ter sig för dem som bor där. Hur härdar de egentligen ut? Hur fungerar deras vardag? Vilka tankar far genom deras huvuden när flyglarmet hörs? Blir de lika rädda varje gång, eller har de ständiga bomberna och flyglarmet nött ner reflexen att bli rädd? Kan de månne någon kort stund glädjas åt alla vårens små framsteg? Går det att känna någon glädje alls? Inga av dessa frågor behöver egentligen besvaras, ty bara att de ställs åskådliggör hur fasansfull deras tillvaro måste te sig.
Imorgon kommer familjen i Sumy att vakna upp till en ny dag, utan deras älskade familjemedlem. En ny mödosam dag kommer veckla ut sig. Som kommer att följas av ännu fler dagar av sorg och saknad. Och sannolikt också vrede över världens handlingsförlamning.
—
Nedanstående foton ska inte ses som en flykt från bilderna från Sumy, utan som en hyllning till dem som idag har fråntagits sina liv, alltså både de som dödats och de som förlorat någon.
