Jag vet inte hur ni har inlett er vecka, men jag har inlett min med att tänka på ryggont, och inte vilket ryggont som helst, utan självaste Ludwig van Beethovens ryggont, eller rättare sagt de magsmärtor som strålade ut i hans rygg. Ja, det är sant, Beethoven led inte bara av dövhet, han hade också flera andra symptom som skulle kunna liknas vid exempelvis reumatism, eller gikt.
Men egentligen hade han främst problem med magen, som tydligen var så illa att de påverkade ryggen. Vissa har försökt göra gällande att alla hans magsmärtor (som stundtals slog ut honom helt) berodde på alkoholism och skrumplever. Men det avfärdas nuförtiden med att han knappast var någon alkoholist (hans favoritdryck lär ha varit ett glas med friskt vatten). Andra säger att han kan ha blivit sjuk av alla de ostron han tydligen förtärde. Han lär nämligen ha älskat ostron mer än något annat. (Man kan tydligen få hepatit b av ostron.) Men det finns många frågetecken kring hans ostronsätande och om de kan ha utlöst alla hans magbesvär.
Det troligaste är ändå, menar dagens forskare med utgångspunkt från de tre obduktioner som gjordes på Beethoven, att han led av en känslig tarm i kombination med primär skleroserande kolangit. Det senare är ovanlig sjukdom som drabbar gallvägarna och kan leda till att levern infekteras, samt massor av andra obehagligheter som jag helst vill slippa tänka på. Obehandlat kan detta leda till döden, och eftersom man knappast kände till denna sjukdom på Beethovens tid kunde man inte heller bota den. I vilket fall som helst kan dessa sjukdomar förklara de buk- och ryggsmärtor han beskrev. Kanske är det därför han stns så krokig på Johann Peter Theodor Lyser (1803-70) teckning nedan (från 1815). Eller så är han bara djupt försjunken i tankar.
Nåväl, han slapp i alla fall dras med pirisformisyndromet, som jag nu möter för tredje gången i mitt liv.
