Svanarna glider fram över Wisła. (Dock ej synliga på fotografiet nedan.) Med majestätisk prakt tar de sig från den ena strandkanten till den andra, i en evig rekognoscering efter föda. Synen av dessa får mig alltid att tänka på Jean Sibelius (1865-1957). Men det är faktiskt inte hans femte symfoni (op 82) mina tankar förs till, trots att det är den symfonin som innehåller det kända motivet där han, enligt egen utsago, hade inspirerats av svanarnas flykt. Nej, det är istället hans violinkonsert (op 47) som aktiveras i mitt inre.
Jag minns inte längre exakt i vilken situation mitt svärmeri för Sibelius violinkonsert antändes. Däremot minns jag vad jag erfor när jag, då runt femton vårar, för första gången hörde den på allvar. (Sanningen att säga hade jag hört den flera gånger dessförinnan, men det var vid ett särskilt tillfälle den framkallade en ny sorts inverkan på mig.) Det som inträffade var att den likt en magnetisk kraft drog mig in mot dess takter och klanger. Jag minns också tydligt att jag drevs av en oförklarlig förnimmelse av att jag ville krypa in i musiken, lyfta av höljet för högtalaren och för evigt förenas med Sibelius violinkonsert. Nåväl, mycket vatten har flutit under broarna i Kraków sedan dess, och jag har väl blivit något klokare (eller tvärtom), men denna violinkonsert sätter alltjämt fart på ett ohämmat känslosvall inom mig.
Violinkonserten uruppfördes 1904 i Helsingfors. Den tilltänkta solisten hade dock avböjt och en något mindre rutinerad solist fick därför träda in i hans ställe. Sibelius hade in i det sista arbetat med tonsättningen och varken solisten eller orkestern fick tillräckligt med tid för repetition. Det blev därför ett formidabelt fiasko. Istället för att misströsta beslöt Sibelius att skriva om stycket, och strök flera av de mest svårspelade partierna. När denna version framfördes året därpå, med Rickard Strauss på dirigentpulten i Berlin, blev det en succé. Sibelius var dock inte själv på plats och kunde därmed inte ta emot publikens ovationer. Det skulle dröja ytterligare ett år innan denna version framfördes i Finland. Tilläggas bör är att sedan 1990-talet har den ursprungliga versionen framförts flera gånger efter fiaskot 1904, men den version jag själv känner är den reviderade från 1905. Det är också den versionen som finns på standardrepertoaren.
Enligt min mening framförs Sibelius musik alltför sällan på dessa breddgrader, och jag kan dessvärre på min högra hand räkna gångerna jag fått höra någon av alla hans fina tonsättningar i Kraków. När hans musik väl har framförts har den i mitt tycke fått ett ganska svalt bemötande. Kanske passar inte Sibelius det polska kynnet. Men motivet med svanarnas flykt i den femte symfonin torde ju tilltala varje sann krakowit, ty alla här yvs över Wisłas svanar, och då särskilt när de gör sina vackra inflygningar över Wisła.
