Idag har varit en sådan där dag när en särskild grundton har slagit an i mig, en ton som långsamt spridit sig till att forma en slags melodi. En ton som ljuder i mig när jag känner mig upprymd. Den behöver inte orsakas av att jag åstadkommit något. Inte heller uppstår den som en konsekvens av stora eller magnifika händelser. Nej, det är snarare så att den slår an när jag hör ett stilla vårregn som försiktigt lägger sig till rätta på marken bland de nyutsträckta bladen eller grästuvorna. Det kan vara en fågel som slår sin drill, likt rödstjärten som knastrar från något hustak. Eller en bofink som kvillrar från sin gren och hur en talgoxe piper sina pip till svar. Eller hur min pigga katt lyssnar på fåglarnas sång och följer deras flaxande med sina livfulla ögon. Det kan också vara synen av en sädesärla vid Rudawas strandbryn, när jag ser den hoppa med sin vippande stjärt, fram och tillbaka, på jakt efter något osynligt ätbart. Eller så uppstår denna ton efter en konsert som gett mig ett särskilt behag. Kanske är det c-dur, likt ett efterspel till gårdagens konsert med Schuberts symfoni i samma tonart.
Mina tankar snurrar vidare till Tomas Tranströmer (1931-2015) och hans dikt, som förvisso har ett annat tema än det jag beskriver, men med denna tonart som titel. En dikt som också finns översatt till polska av legendariska Leonard Neuger som gick ur tiden 2021.
C-DUR
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot ton C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.
(ur ”Den halvfärdiga himlen” 1962)
—
Och i Leonard Neugers översättning:
C-dur
Kiedy po spotkaniu miłosnym wyszedł na ulicę
wirował w powietrzu śnieg.
Zima nadeszła
kiedy się kochali.
Noc świeciła biało.
Szedł szybko z radości.
Całe miasto łagodnie opadało.
Uśmiechy przechodniów –
wszyscy uśmiechali się za postawionymi kołnierzami.
Ale swoboda!
I wszystkie znaki zapytania zaczęły śpiewać o istnieniu Boga.
Tak sądził.
Jakaś melodia uwolniła się
i szła w wirującej śnieżycy
długimi krokami.
Wszystko w wędrówce ku dźwiękowi C.
Drżący kompas zwrócony ku C.
Godzina ponad strapieniami.
Ale lekkość!
Wszyscy uśmiechali się za postawionymi kołnierzami.
