Det är lätt att misströsta, nu när världen sitter fastskruvad i trumps legendariska förhandlingsteknik. Där vi maktlösa kastas mellan hopp och förtvivlan för att tillgodose hans önskemål. Vår samtid liknar mest en oändlig räcka med spökhistorier. Den ena värre än den andra.
Musiken är för mig en tröst i dessa situationer och då kan man ju undra vad har musiken att förtälja om exempelvis spöken. Mitt val för dagens anteckning landar därför en pianotrio av Ludwig van Beethoven. Närmare bestämt den femte pianotrion i D-dur från 1808. Denna pianotrio kallas nämligen även för “Spöktrion“. Trions andra sats ska, enligt dem som kan musikanalys, ha ett motiv som skapar en kuslig klang och har därför gett den sitt namn.
Satsen inleds med stråket som spelar tre toner, och pianot svarar stråket sorgset. Satsen fortgår på detta vis, med en slags dialog mellan stråket och pianot. De kastas mellan eufori, och in i håglöshet och dränks i tveksamhet. Det är som om de håller tillbaka varandra. Jag ser framför mig att de sänker sina huvuden sorgset, för att i nästa takt hoppfullt titta upp för att söka ett ljus, men slås oförklarligt ner i nästa takt och sänker sina huvuden igen. Så där håller det på. Känns bekant på något vis.
Beethoven använde även övergångar från d-moll till c-dur, och sedan snabbt tillbaka till d-moll. Det skapar onekligen en känsla av bedrövelse. Men jag är inte säker på att jag erfar en spöklik känsla. Jag söker i mitt inre efter ett ord att beskriva det jag hör, och det enda jag kan uppbåda är “vemod”. Sista satsen bryter mot den föregående satsen, och pianotrion avslutas i en munter karaktär.
Ludde själv (om jag får kalla maestro så) kallade inte pianotrion för “Spöktrion”, utan det är en efterkonstruktion. Det som skrämde Beethoven mest under den tid han skrev pianotrion var nog inte spöken, utan hans begynnande dövhet. Något som kan skrämma upp både kreti och pleti, men kanske särskilt tonsättare och musiker.
“Spöktrion”, om vi nu ändå ska kalla den så, är därtill viktig eftersom den utvecklade tonsättarkonsten. Ingen hade före honom skapat ett stycke kammarmusik med så påfallande mycket dramatik. Och utan Beethovens originella tonsättarhjärna hade musiken av idag kanske låtit helt annorlunda.
