Ibland är uppslaget till dagens anteckning som ett litet rev som löper ut i havet och försvinner i ingenting. Det är dagar som idag, som jag ägnat åt att studera tussilago, och hur deras små gula blomblad spretar ivrigt mot solen. Och hur jag har funderat kring dess båda svenska namn, tussilago och hästsko. Det senare namnet känns ju långsökt och föga illustrande. De som kallar dessa små solstrålar för hästsko måste ha livlig fantasi, har jag slagit fast.
Lika märkligt är det polska, belarusiska och ukrainska namnet på tussilago, ty vem kan förklara varför de heter “under vit” (“Podbiał pospolity” på polska, “Падбел” på belarusiska och “Підбіл звичайний” på ukrainska). Är det deras små vita fröbollar som åsyftas, eller har det något med snö att göra? Och det ryska namnet “mor-och-styrmor” (Мать-и-мачеха) känns alltför gåtfullt.
Vidare har jag stannat vid eken på fältet och frågat den hur gammal den torde vilja säga att den är, men dessa tjocka stam avböjer att svara. Den står där ensam på fältet, och dess halvmåneformade krona omfamnar luftrummet kring den. Evigt majestätisk.
Sålunda har dagens tankar kretsat i små virvliga piruetter utan någon egentlig målbild. Avsikten har blott varit att hålla dagslägets apokalyptiska förehavanden stången.
