Efter en, för den centraleuropeiska myllan, ovanligt torr vinter, har regnet åter lägrat sig över oss. Dess stora grå moln har ledigt lagt sin väldiga fysionomi över oss, stängt ute all form av solljus och inlett sitt vårliga hulkande. Stora tårar fäller molnet, och befaller världen att efterliknar ett svartvitt fotografi. Spårvagnarnas fönster immas igen och omvärlden blir sådär gräddvit, fluffig som en tårta, eller varför inte en fastlagsbulle.
Men ingen här traktar efter fastlagsbullar, och fettisdagen finns inte i kalendern. Här är det fettorsdagen som gäller, och man äter syltfyllda munkar, kallade pączki (i plural). Redan i ottan går polackerna man ur huse för att köpa dessa degknyten. Köerna ringlar sig långa utanför konditorierna. Tålmodiga står de där och väntar och väntar. Faktum är att detta kanske är den enda dagen på året som polackerna visar prov på tålamod, så det är en unik företeelse. Därför företog jag mig en promenad, trots det ihärdiga regnandet, på jakt efter köande polacker.
Men min jaktlycka skulle visa sig utebli. Kanske kom jag för sent, ty jag såg faktiskt inte några köande polacker. Vad jag däremot hittade var pączki. I mängder. Någon borde berätta för de där stackarna som går upp arla morgon för att köa, att det rakt inte behövs eftersom det finns kvar pączki även på eftermiddagen.
Idag kommer i alla fall polackerna äta 100 miljoner pączki. I runda slängar två och en halv var. Varför äter de då så många munkar? Jo, frånsett att polackerna tycker att pączki är goda, så är det också så att det kan ge otur om man inte äter en pączek idag. Så idag äter polackerna munkar med gott samvete. Och jag med, för den delen.
