Och plötsligt så sjunger koltrasten igen. Som om det inte hade varit någon vinter, om det nu har varit det. Jorden snurrar sina varv i vanlig ordning, men det finns nog de som hävdar att jorden snurrar fortare än vanligt, och galnare på något vis. Kanske är det så att vår tid är den mest förryckta och och den yttersta av tider. Men det är ändå så att man kan sätta den tankefiguren på prov. Exempelvis med Brahms.
Nåväl, kanske snarare med hans tid, och vad han bland annat hade att säga om turerna kring kronprins Rudolf av Österrike. Det finns kanske någon som nu drar sig till minnes Mayerlingdramat som skedde den 30 januari 1889. Kronprinsen, som var en hopplöst degenererad knarkare, spelmissbrukare och ivrig bordellbesökare, och därav bärare av diverse könssjukdomar, sköt först sin unga älskarinna, baronessan Mary Vetsera, och sedan sig själv. Detta skakade givetvis hela Österrike i grunden. Rudolf skulle ju ta över efter fadern Franz Joseph, men sonens leverne var verkligen ett besvär för kejsardömet Österrike. Idag tror man att det kan ha varit så att han mördades. Av vem? Ja, säg det.
Precis som de flesta andra i Centraleuropa under denna, förfärades även Brahms av incidenten. I ett brev till sin vän Simrock uttryckte han att samtiden gav prov på extrema obehagligheter, som rakt inte hade skett på den gamla goda tiden. Uttryck som att “allt har hänt tidigare” hade nu verkligen fått sig en törn, och han radade upp andra händelser, så som att Ludvig II av Bayern hade drunkat, under mycket oklara omständigheter, i en sjö. Brahms samtid var unikt förfärlig, tycks han mena.
Brahms nämnde dock ingenting om tonsättaren Anton Bruckner, som hade mani på döda. Han krävde att få se kronprins Rudolf och hans älskarinna, men han släpptes inte in. Maniskt stod han utanför slottet i Wien och räknade fönstren. (Varför han räknade fönstren förtäljer inte historien.) Det finns andra märkliga vittnesbörder om Bruckner, så som att han bröt sig in för att bevittna när man hade grävt upp Ludwig van Beethoven ur dennes grav, och hur Bruckner lyckades snatta åt sig Beethovens huvud och springa iväg med. Men det är ju en annan historia.
Brahms får i alla tycka vad han vill, ty jag menar att det finns vissa likheter mellan olika tider, och ibland känns det som om tiderna möts och flätas samman, så som de sammanställter i byggnader i olika åldrar och stil. Jag skulle till och med vilja hävda att det kanske finns lite av 1890-talets centraleuropeiska galenskap i vår samtid.
Och just nu känns det till exempel som om just den där koltrasten var här förra året och sjöng precis så där vackert som han gjorde då.
