Hur tonsätter man förtryck och motstånd? Det förra är kanske något lättare att kreera i ett inre, med utgångspunkt från skärande och skriande toner och ihållande disharmonier. Och det var också det som den polska tonsättaren Piotr Peszat hade utgått från under dagens konsert med Spółdzielnia muzyczna Contemporary ensemble, en ensemblen för samtida musik med hemvist i Kraków. Peszat utgick i sitt första verk (Untitled folder #4) från förtrycket under den kommunistiska folkrepublikens Polen, och de betydelsenyanser han tangerar är troligen helt bekanta och lättbegripliga för en polack, men för någon som inte kan all symbolik tedde sig verket förhållande lösryckt och lite ytligt. Där fanns referenser och betydelsebärande associationer som jag inte kunde relatera till. Och trots att han lyckades skapa en förlamande ljudmatta som borde gripa tag i åhöraren, så kändes tillvägagångssättet en aning väntat och föga överraskande. Med sitt andra verk (Real life proof) valde Peszat att ta sig an bland annat Trump. Jag borde ju vara mer hemma i denna symbolik och bland dessa associationsbanor, men även här upplevde jag att jag aldrig riktigt släpptes in i verket. En orsak till denna negativa upplevelse tordes kunna härledas till att de akustiska instrumenten drunknade i den elektroniska del som också ingick i verket.
Konsertens andra del tilltalade mig dock mer. Den schweiziska tonsättaren Daniel Glaus verk “Sing against the breaking night” utgick från den ukrainske poeten Serhij Zjadans dikt “співай проті ночі, яка заступає”. Glaus verk skulle kunna beskrivas som en samtida lieder, med tonsatta dikter av nämnde Zjadan, Lesja Ukrajinka, Taras Sjevtjenko, Tanja Maljartjuk, Paul Celan och Selma Meerbaum-Eisinger, vilka alla är födda i det som idag är Ukraina.
Betoningen i verket låg på det ukrainska motståndet mot förtyck och den ryska aggressionen. Även om det var en i många stycken minimalistisk tonsättning föreföll den äga en större spännvidd än verken under konsertens första del. Om det berodde på att jag har lättare att relatera till det ukrainska motståndet eller om tonsättningen var mer sammansatt låter jag vara osagt. (Men tilläggas bör att jag aldrig har levt i en diktatur, men däremot upplevt det ukrainska språket.)
Den enda kritik jag skulle vilja framföra mot framförandet av Glaus verk var att arrangörerna hade valt att bara återge dikterna i översättning till polska och engelska, och inte på dess originalspråk. Detta förtog något av det intressanta möte som uppstod mellan Glaus verk och dikterna, som förövrigt framfördes på orginalspråken av den skickliga mezzosopranen Christina Daletska.
