Att följa handlingen i en konsertant uppsättning av en opera är alltid en prövning. Man måste optimera sin perception så att man kan föreställa det som överhuvudtaget inte syns, och ibland faktiskt inte ens hörs. Och kvällens uppsättning av Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” på festivalen Opera Ra Ra gjorde det inte heller enkelt för oss åskådare att sätta oss in i det komplicerade librettot. Men med viss möda lyckades jag ändå uppnå ett inre tillstånd, där jag kunde levandegöra hur Venus befaller Frestelserna att dansa för Amor, men denne uppskattar tydligen inte dansen och faller i sömn, men väcks av Svartsjukan som beordrar Frestelserna att framföra spelet om Dardanus. Sedan får jag under tre timmar följa med på en resa genom Dardanus kärlek till Iphise, som leder till en massa komplikationer. Genom att lyssna noga kan jag se hur hjälten Dardanus räddar sin rival undan stormen och sjömonster, hur det blir solförmörkelse, hur han drömmer, och hur krig utkämpas. Men till slut kan alla andas ut och kärleken segrar.
När operan hade premiär 1739 fick den kritik för sitt libretto. Tydligen uppskattades inte alla inslag med övernaturliga krafter. Rameaus skrev därför om operan, men inte heller denna version föll till föga. Det skulle dröja till 1760 innan verket fick upprättelse. Idag menar man att Dardanus tillhör det främsta verket bland Rameaus tonsättningar, och då kanske främst med avseende på musiken, som sannerligen är oefterlikneligt barockt.
Tilläggas bör att kvällens oinskränkte auktoritet var, enligt min mening, dirigenten och cembalisten Marcin Świątkiewicz.
