Det går inte att se i mörker, det är också därför som det är så svårt att beskriva. Och kanske är det så att vi helst blundar när det anländer, som i ett försök att värja oss mot det mörkret kommer med. Och kanske är det också därför som många inte vill se hur andra lider. Man stirrar hellre in i ljuset, men ljuset för också det med sig att man bländas och får svårt att navigera i mörker.
Idag är det inte lika lätt att titta bort, för idag har mörkret lägrat sig över Sverige och Örebro. Jag önskar att det gick att rycka bort, som en gammal skabbig filt. Få mörkret att upplösas i en ny dag, men i Örebro kommer man länge känna mörkrets närvaro. Och det är också sådana här dagar som man blir varse hur litet Sverige är, för genast börjar vi söka i minnet efter några vi kan känna. Min faster och min kusin med familj mår fint, eller rättare sagt, så fint man kan må efter att något dylikt händer i ens hemstad.
Och lätt att glömma, en dag som denna, är att i mörkret måste man också kunna se ljuset. Även när det bara glimtar till för ett kort ögonblick. Man kan söka ljuset i omtanken och omsorgen bland dem som inte drabbats, eller bland dem som arbetat för att förhindra en värre katastrof. I sådana handlingar finns det ljus.
