viewpoint-east.org

Dagens anteckningar – 24 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland känner jag mig lite som Franz Schubert. Nå, inte för att jag skriver fantastiskt musik till världens fröjd, har bedårande lockigt hår, syfilis eller hund. Nej, det är inget av ovanstående som gör att jag känner en viss samhörighet med lille Franz. Det är hans ihärdiga klottrande jag känner ett släktskap till. Ty som ni alla vet klottrade han sina tonsättningar på alla papperslappar han kom över. Inte ens bordsservetterna lär ha gått fria från hans klåfingrighet (och de var självfallet inte ens av papper). Ryktet säger att han även sov med glasögonen på, ifall han skulle vakna med en slinga som var tvungen att fångas upp och sättas på plats på ett papper.

Nu vet jag inte riktigt om jag och Schubert lider av samma typ av klåfingrighet, men min har sina rötter i att jag vill se. Egentligen är det viktigare för mig att se än att bli sedd, och ser gör jag bäst när jag skriver. När jag inte skriver slutar jag se, och för mig betyder det också att jag tappar en källa till glädje.

Så vad kommer sig denna kanske märkliga bekännelse av? Jo, jag tänkte att det kanske var dags att förklara mina Dagens anteckningar. De är alltså inte ett uttryck för ett behov av dopamin. Jag skriver för att det är mitt sätt att inte hemfalla åt likgiltighet inför det som omger mig. Att skriva är således min kärleksförklaring till min omgivning.

Det är svårt att sia om Franz Schuberts skrivklåda också föranleddes av dylik kärleksaffär med omgivningen, men jag vill tro det. Varför ville han annars skänka så mycket musik till sina vänner, din samtid och eftervärld? Mycket av det han skrev hördes aldrig av någon annan än av honom själv eller möjlighet en mycket liten krets. Ibland hittades verk långt efter hans död 1828. Johannes Brahms fick på 1860-talet tillsänt sig en låda med partitur av Schubert. När han öppnade lådan fanns det fortfarande kvar sand mellan arken. (Man strödde ju sand på pappret för att bläcket att stanna kvar och inte flyta ut.) Brahms händer lär, enligt egen utsago, ha skakat av hänförelse, när han borstade bort sanden och tittade på Schuberts ofullständiga påskoratorium Lazarus (D 689) från 1820. Verket skulle skänka inspiration till Brahms Ett tyskt requiem (op 45), som han skrev under denna tid. Schuberts verk hade kanske aldrig antagits av något förlag och därför bokstavligen förpassats till en låda innan de blev klart.

Idag har vi andra möjligheter. Vi måste inte vänta på en förläggares välsignelse utan kan själva publicera det vi skapat på vilken plattform vi så önskar. Det ger en frihet, men berövar oss måhända på något av magin.

Dagens anteckning – 23 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Mina tankar trevar sig fram mellan olika bilder i jakt på mönster, något att slå ner på, något att förmedla. Men varje tanke drar sig undan, upplöses och smälter bort likt snögubbarna i parken Jordana. Deras forna beundransvärda kroppar ligger nu som gråaktiga slaskhögar. Föga imponerande. Snö kan vara förtrollande vackert, men i ett senare stadie förvandlas till osmaklig modd. Ingenting av nysnöns vigör och ungdom tycks finnas kvar när den smälter.

Jag börjar plötsligt att tänka på tonsättaren Cécile Chaminade (1857-1944) som har tonsatt en dikt (av Louis-Alexandre Fortoul) om just snö. Cécile måste ha varit en osedvanligt envis som ung flicka. Hennes pappa ville inte att hon skulle syssla med musik, så hennes mamma ordnade så att Cécile fick privatlektioner i komposition, och någonstans måste hennes pappa ha kapitulerat, för år 1892 debuterade hon som pianist och gjorde succé. Hon nådde stora framgångar med sina tonsättningar både i England och USA, där hon också gjorde flera bejublade framträdanden med både egen och andras musik. Hennes tonsättningar spelades också in och en grammofonskiva med sju av hennes sånger utkom redan 1901. Fram till första världskriget skulle hon spela in flera skivor. Praktiskt taget alla hennes tonsättningar blev dessutom publicerades under hennes livstid, vilket är ett gott mått på hur populär hon var. Framgångarna ledde till hon som första kvinna tilldelades den franska ordern Hederslegionen år 1913, för sitt värv som tonsättare och pianist.

Nå, åter till sången om snö, som jag nämnde tidigare. Den utkom 1906 och saknar opusnummer (vilket har lett till att den är katalogiserad som “W380”). Sången heter “Chanson de Neige” på franska, som kanske kan översättas med “Snösång” eller “Sång om snö”. Jag snubblade över sången för en tid sedan i en text om klassisk musik som handlade om snö, och det var de sista raderna i sången som belyste snö på ett för mig nytt och omtumlande sätt. I översättning (av Beth Neuerburg) lyder sista versen så här:

Oh snow, white snow
That makes the horizon gray,
Why do I smile at you?
Why do I smile at you,
If you do not smile upon me?

(Franska originalet:
Ô neige, blanche neige
Qui fais l’horizon gris,
Pourquoi te sourirai-je?
Pourquoi te sourirai-je,
Si tu ne me souris?)

Tänk ändå om snön log tillbaka mot oss. Hade då dessa ledsna och nedsjukna snögubbar månne varit trevligare att se på? Ja, det kan man grunna på.

Dagens anteckning – 22 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła sitter några tjejer och dinglar med benen från den något för höga parkbänken. Deras ben gungar fram och tillbaka som om de vore gigantiska metronomer. Men de håller olika takt, som om de spelade två olika stycken på sina livsmelodier.

En svart hund drar på sina sina ägare som är likaså iklädda svart. Nosen strävar framåt, framåt. Ägarna hänger efter. Det spända kopplet löper horisontellt längs med Wisłas kaj, som en tonrad på ett notblad. Nu vänder de plötsligt och går åt andra hållet. Hunden har en osynlig snitslad bana som måste avverkas varje dag.

De passerar en kvinna med en barnvagn. Kvinnans huvud är gömt i en huva, och den bylsiga täckjackan ger henne en stor mage. Hon ser lite ut som en g-klav på promenad. Nu lutar hon sig framåt över barnvagnen och gör en ömsint rörelse ner i vagnen, och rättar till något lite amoroso, så där. De rullar vidare och möter en dam med en vit pälskrage och skotte. Det är oklart vad som kom först. Pälskragens sonat eller hundens fuga. Eller om det var en rumba.

En kvinnan med leopardmönstrade sportkläder och förstorade läppar springer förbi i rapido. Hennes smala ben slår an takten som dirigentens taktpinne.

Och vid den bortre änden, alldeles vid slutklammerns final, går den alldagliga kvinnan i glasögon. Ingenting undgår hennes blick. Varje taktstreck registras. Även om det hon ser, eller kanske hör, kanske inte alltid korresponderar med det som sker.

Dagens anteckning 21 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Till skillnad mot många andra har jag en särskilt ömsint relation till månaden januari. Jag älskar det där yrvakna ljuset som stiger upp mot himlen och strör ut långa gängliga skuggor framför eller efter mig. I januari får jag äntligen vara lång och slank, vilket dessvärre är väldigt långt från min verkliga uppenbarelse. Varje minut som solen förlänger dagen känns också som en alldeles speciell gåva, och det är nästan så att jag tar det personligt.

I Lviv började jag också förknippa januari med musik, och orsaken till det är att man i Ukraina, och även Polen, sjunger julsånger under denna månad. Var man än gick i Lviv hörde jag dessa vackra ukrainska julsånger, vilka några även återfinns bland de polska julsångerna. Det är förvisso inte riktigt lika vanligt förekommande att man sjunger julsånger på gator och torg här i Kraków, men väl på olika kulturinstitutioner samt i kyrkorna.

Och det är ju också så att många tonsättare och musiker som vi har fått till skänks är födda i januari, så som exempelvis kan nämnas några av mina favoriter: Witold Lutosławski, John Adams, Franz Schubert, Philip Glas (nåja, ibland), Bo Linde, Péter Eötvös, Josef Suk, Borys Ljatosjynskyj, Django Reinhardt, Max Bruch, Alexandr Skrjabin, Francis Poulenc, Morton Feldman, Jim O’Rourke och Robert Wyatt.

Jag kan inte svara på varför alla dessa råkar vara män, men för att borgöra detta nämner jag även Laura Valborg Aulin som både föddes och dog i januari. (Född 9 januari 1860 i Gävle och död 12 januari 1928 i Örebro). Min mamma har skrivit en ypperlig levnadsteckning över Aulin, så jag tänker inte ägna mig åt att skriva något längre om henne. Men jag kan kortfattat nämna att Valborg Aulin var främst aktiv som tonsättare under 20 år, från 1880-talet, då hon var hon den enda kvinnan som studerade komposition på Musikaliska akademien i Stockholm, fram till sekelskiftet. Efter att hon år 1885 hade tilldelats Jenny Lind-stipendiet studerade hon bland annat i Köpenhamn, Berlin och Paris. Därefter flyttade hon tillbaka till Sverige och bodde några år i Stockholm, innan hon la kompostionsyrket på hyllan och flyttade till Örebro. Det är för mig höjt i dunkel varför hon gjorde detta lite märkligt livsval. Men något säger mig att det nog inte var så lätt att vara kvinna och tonsättare i dåtidens Stockholm.

Valborg Aulin tillhör inte en av de mest kända svenska tonsättarna, men även om hon inte är helt bortglömd idag, så förtjänar hennes tonsättarkonst mer uppmärksamhet. Så därför kan man lyssna på det verk som de kunniga menar tillhöra hennes främsta, nämligen hennes första stråkkvartett i F-dur, som tonsattes år 1884.

Dagens anteckning – 20 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty råder det lugn som jag främst förknippar med mina promenader hem från jobbet. Jag vet inte var folk håller hus, men de har i alla fall överlämnat Planty till mig och alla de, mer eller mindre vidkommande, tankar jag helst fyller mitt huvudet med. Men idag är det inte bara lugnt utan även extremt disigt. Eller för att vara mer konkret, smogen har slutit ett kompakt lock över staden och någon frisk luft släpps överhuvudtaget inte in. Olika varningar har gått ut, som att barn, äldre och känsliga personer inte ska vistas utomhus. Dessutom avråder man från ansträngande fysisk aktivitet.

Men vardagens behov kan vara svåra att anpassa efter dylika dekret. Genom Planty syns flera cykelbud fara fram i sin egna fartblinda tideräkning. De cyklar så snabbt de bara kan. Och tro jag det, annars blir ju maten kall. Jag ser flera mammor och pappor ute med sina barn, och det är väl klart att de måste gå ut! Hur ska de annars komma hem från förskolan? Eftersom jag går genom Planty efter kl 18 är det förhållandevis många ute med sina hundar. Medelåldern på dem som rastar sina hundar i Planty ligger över pensionsåldern. Själv har jag väldigt ömtåliga luftrör och borde nog inte vara ute och röra på mig idag, men jag har i alla fall inte valt att inte springa, som hen därborta som verkar vara ute på sin dagliga löprunda. Livet pågår alltså som vanligt, trots Europas sämsta luft. En jämförelse med mitt moderland visar på att där finns Europas bästa luft. Alltid något att yvas över, eller hur?

Så varför har Kraków och Polen så dålig luft? Jo, svarar den vitsige polacken, det är för att vi har så många mätare som mäter luftkvaliteten. Nå, de flesta känner nog till Polens alla kolkraftverk, så de tänker jag inte fördjupa mig i denna fråga. Istället kontemplerar jag över om tonsättaren Arthur Honegger hade så många pipor för att han var besatt av lokomotiv? Eller var det månne så att han blev intresserad av lokomotiv för att han hade så många pipor? En tankebana som lämpar sig väl när man ångar fram genom alla giftiga småpartiklar som luften innehåller idag.


Planty i smog.


Luftkvaliteten idag i Kraków.


Och Sverige.


Och Arthur Honegger med pipsamlingen.

Dagens anteckning – 19 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Isen ligger i små flak i den södra sidan av badsjön Bagry, och vid strandbrynet syns några barn och hundar leka, medan ett par vinterbadare stönar besvärat, till åskådarnas stora förtjusning. Allt återspeglar en trivsam söndagsfrid som bara ett besök vid Bagry kan ge.

Men i mitt huvud pågår något annat, ty där spelas fortfarande opera. Det är Puccinis opera “Flickan från Vilda Västern” (eller “La fanciulla del West”) från 1910 som är i görningen i mitt inre. Trots att den tillhör en av de minst kända av hans operor, har jag en särskild förkärlek för denna, och anledning torde vara dess något annorlunda upplösning. Ty i “Flickan från Vilda Västern” överlever hjältinnan Minnie, även om hon tvingas genomgå flera vedermödor innan hon lyckas ta sig helskinnad till operans slutscen. Och inte nog med det, hon lyckas dessutom rädda berättelsens hjälte undan att avrättas.

Om det vore operan Tosca hade hon tvingats bevittna hjältens avrättning och sedan kasta sig ut för ett stup. Och om det vore La boheme hade hon väl kvävts i en hostning. Ja, det kan vara därför jag tycker om “Flickan från Vilda Västern”. Men det kan ju lika gärna vara det melodiska tema som återkommer flera gånger under operan, och som jag förknippar med Minnies viljestyrka och hennes outtröttliga tro på godheten och att kärleken ska segra (vilket den också gör).

Är det förresten är ett märkligt sammanträffande som gör att hjältinnorna dör i de mest kända av Puccinis operor – alltså, La boheme, Tosca, Madam Butterfly, Turandot och Manon Lescaut, frågar jag mig när jag kommer till Bagrys norra ände där isen ligger mer tät än den gör i den södra delen av sjön. Är det kanske så att deras död också bidrar till att vi engageras mer i berättelsen? För inte kan det väl vara så att vi föredrar att se starka kvinnor brytas ner och förgöras? Nej, så kan det inte vara. Och själv har jag dessutom fått se en uppsättning där Tosca överlever, vilket varken förtog dramats spänning eller dess fängslande musik. Snarare tvärtom, faktiskt.

Dagens anteckning – 18 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var en sådan där het sommardag, när luften dallrar över asfalten och solen euforisk strålar från sin himmel, som den äldre bilen gled in på parkeringen vid Lidl i Höganäs och ur de nedvevade rutorna dånade Giacomo Puccinis opera “Madam Butterfly”. Bakom ratten satt en äldre man med bakåtkammat hår som redan övergått från grått till vitt. Det är i alla fall så jag minns honom.

Hela scenen, som bröt av mot den alldagliga omgivningen, gav mig en rysning av välbehag genom hela kroppen och känsla av fulländad frihet. Kanske var det kontrasten mellan mannens opera och parkeringens inrutade uppenbarelse, som skapade känslan. Eller så var det rätt och slätt bara musiken. Jag vågar inte svära på det ena eller andra. Hur som haver, det var nog då som jag insåg att jag är, och kommer alltid att vara, något av en romantisk kuf, och jag känner evig tacksamhet till den okände mannen, som fick mig att komma till den insikten.

Samma känsla av frihet erfor jag ikväll, när sopranen, och tillika världsstjärnan, Aleksandra Kurzak sjöng valda arior, tonsatta av Giuseppe Verdi, nämda Giacomo Puccini samt Francesco Cilea, ackompanjerad av Krakóws filharmoniska orkester som leddes av Alexander Humala. Och det var just i ariorna från Puccinis Tosca, Madam Butterfly, Manon Lescaut samt i extranumret “O mio babbino caro” från enaktaren Gianni Schicchi, som hon tog ut svängarna och lät sin röst blomma ut till fullo. Orkestern briljerade också vid flera tillfällen, så som i intermezzot till tredje akten i Manon Lescaut.

Och precis som den där gången på parkeringensplatsen utan Lidl i Höganäs, kände jag en välbekant rysning genom hela kroppen och känslan av fulländad frihet. En frihetskänsla som bara operor kan skapa, hos mig bör jag kanske tillägga. Det är till och med möjligt att jag flög på den känslan hela vägen hem genom ett lördagsfestande Kraków, i sinnet några oktaver högre än brukligt.