Vi befinner oss på något socialt medium när vi möts i denna text, och när man befinner sig på dessa plattformar är det ju bara självklart att vi också reflekterar över vilka vi möter där och under vilka förutsättningar. De senaste dagarna har många flaggat för att de tänker lämna olika sociala medier i protest mot ägarna eller upphovsmännen. Några föreslår en återgång till den traditionella adressboken. Även jag har lekt med den tanken, men när jag försöker föreställa mig en tillvaro utan sociala medier känns världen väldigt trång. Faktum är att jag ens har svårt att se hur den skulle te sig. Ett liv helt AFK verkar föga stimulerande.
Men faktum är att det redan är ganska många som de facto har lämnat exempelvis Facebook. Ty av dem som befinner sig på Facebook, befinner sig de flesta sig egentligen inte ens där. De har Facebook enkom för Messenger, och ser överhuvudtaget inte något som publiceras i deras flöden. (Det ger ju oss andra “pratkvarnar” en hel del frihet.) Jag har själv flera sådana där inaktiva konton som jag inte vet vad jag borde göra med, vilket oftast leder till att jag avslutar sådana virtuella “vänskaper”. De som aldrig publicerar något har det gemensamt att de bor i länder som Polen eller Sverige.
Men mitt flöde på Facebook är alltid annat än tomt på aktivitet, och det är praktiskt taget nästan bara ukrainare som postar något (med några trevliga svenska och polska undantag). Ukrainarnas postningssvada tycks vara outsinlig. En ström av kreativa och uppfinningsrika människor, helt orädda för andras dömande blickar. Jag kan inte ens urskilja någon särskild skillnad mellan generationer. Alla dessa postningar är som en slags virtuella röksignaler som skickas ut, med bilder från deras liv, och som ofta handlar om kriget. Därför skulle det för mig kännas förmätet att lämna flödet och enbart använda Facebook som en telefonbok eller chatt. Ty jag inbillar mig att genom att jag visar att jag ser, faktiskt också bidrar till att lätta något på den börda det innebär att leva i ett land som utsätts för Rysslands aggression. Därtill har jag med hjälp av dessa ukrainare också hittat vägar till att bistå ekonomiskt eller bara praktiskt. Jag försöker ibland föreställa mig hur den ryska aggressionen mot Ukraina hade tett sig om jag inte hade haft sociala medier, och bara hade haft traditionella medier att tillgå. Det hade nog varit påtagligt mycket lättare att förtränga att andra lider, samt att hemfalla åt självupptaget navelskådande.
Och som avrundning kan jag tillägga att något som tycks förbigår dem som vill lämna sociala medier för att de är frustrerade över ägarna, är att sociala medier faktiskt inte bara handlar om att synas, utan även att se andra.
Som illustration till detta inlägg väljer jag en målning som jag nog inte hade hittat om det inte vore för Facebook. Konstnären är Nikanor Onatskyj (1875–1937), student till Ilja Repin och grundaren av konstmuseet i Sumy, Ukraina. Målningen heter “Solrosor” (“Соняхі”) och årtal för tillkomst är för mig okänt.
